Göteborgsposten – 14 januari 1863, sida 1

—e 5 —— jen Bailade om Kongen og Kongehuset, kvir I det at en Stemme blandt Folket. Denna dik väckte nagot uppseende, och VY. hade blitvi en popular man och skulle vara med på all: kalaser, för att dikta visor och hålla tal. Mar ansåg honom snart lika oumbärlig vid en fest som hofnarrarne i gamla tider voro oumbär liga för konungarne; ja, det tanns äfven er och annan, som icke ansäg den gamle studen ten för annat än ett slags hofnarr, han förde nemligen ötverallt med sig skratt och mun: terhet.. Etter det Vinje hösten 1856 med beröm tagit juriskandidaten, började han i förening med en del andra norsksinnade män att för allvar tänka på att införa folkets talspråk som skriftspråk. Och så kom veckobladet Dölentill verlden. Detta blad gör i flera atseenden epok inom den norska journalistiken; icke allenast på grund at språket, utan ätven tillinnehället är det märkugt, såsom i båda hänseenden varande ett oppositionsblad. Men Dölen gick ej, och Vinje beslöt då att midt under hetaste sommaren anträda en resa, dels för att triska upp sig och dels, så underligt det än låter, for ekonomiens skull. Men han reste af ekonomiska skäl icke som andra civiliserade menniskor i vagn, utan vandrade, liksom salig Holberg i gamla dagar, bort med påsen (skrieppen) på ryggen. Då han blef trött, cog han in hos en eller annan rik bonde och hvilade ut i några dagar. Resans bestämmelseort var Trondnjem — der kröningen om ett par dagar skulle försiggå — och resans ändamäl var, att studera nuru långt den norska gåstfriheten skulle sträcka sig. Men som det var midti kröningstiden och således trängt om husrum, och då den gode saktörarens garderob efter den långa sarden visst icke var i bästa stånd — man kunde snarare antaga honom för en gesäll än för en roverretssagiorer —, måste han finna sig uti, att en poliskonstapel forde honom till ett logis, som var tyldt med allt möjligt pack. Dite vistande i detta ej särdeles angenäma logis har vmje skildrat på skämtsamt sätt i sina Ferdammni(resemmnen), hvilka anses utgöra det bästa, som flutit ur hans penna, liksom det tillhör det egendomligaste Utteraturen har att uppvisa, ej litet påminnande om Heine i hans Åmeisedilder-. Ekonomiska bekymmer tryckte alltmera Vinje, och, fastän han är en god jurist, torvence han likväl intet. Han sokve dertore en anställning som kopist, men — platsen gick nonom förbi, på grund at hans folkelige Taler. Under dessa förtvitlade omständigheter tog Vinje ett steg, som man både skulle kunna skratta och gräva at, i det han, juristen och Journalisten, beslöt att bliva — Olbryggare, och begaf sig tör detta ändamal till Sverige, uerifrän han dock kallades ar några bemeutade gynnare, hvilka lagade att han kunde resa ul hngland, för uvc studera juryn och tolklifvet. Vinje uppehasser sig annu derstådes. -Detta är i korthet Vinjes lif., säger Dietricnson, och man skall säkerligen nu medguva mig sanningen at mina ord, att hav ar en ovanlig man. Ty att en bondgosse utan andra medel än sitt goda hutvud genom motgängar och fattigdom arbetar sig iram till av oll juris kandidat med högsta bevygen, det hö Just icke ull det vanliga. Ått uenne samme, man vidare så godt som utan medarbetare på borjar utguvanuec ar ett blad, som år skruvev på ett nytt och egendomligt sprak, och ul nan, fastan alla angripa honom, Ukväl häller ut, det hör ej heller just till det vansiga. Oen når man ser Vinje med det långa, smala ansigtet, med den lårade pannan och sramåtböjda kroppen vandra allena i skuggan längs husraden, gör han ett sorunderuge mtryck på en