Göteborgsposten – 14 januari 1863, sida 1

de bågskyttens rost; hvarföre skulle vi ej hafva medlidande med dem ? — Hvem talade? skrek presidentep retad. Må de som vilja begära nåd för kättarne djerft framstiga; jag skall uppdraga dem att verkställa Parlamentets dom. Ingen svarade. Han tillade: — Jag befaller att profeten Ephraim Leblanc och alla männen, såväl som denna unga qvinna blifva bundna vid brinnande tråd. De öfriga qvinnorna skola af gunst och nåde blott blifva hängda. Waldenser och hugenotter försökte icke det ringaste motstånd ; de framräckte sina händer mot repen och gingo sjelfmant mot bålet som väntade dem. Nägra qvinnor som voro mindre resignerade hoppade öfver den lilla kyrkogärdsmuren, men de blefvo emottagna på spjutuddarne af kapiten Paulins ryttare. Didier hade icke yttrat ett enda ord. Hans hjerta och ögon följde den unga flickan som Goulard och Faucheux nyss slitit ur hans armar. Han glömde det tröstlosa skådespelet rundtomkring sig, han hörde hvarken dOppedes grymma befallningar eller soldaternas grofva skämt. Under det han kämpade emot fyra skyttar som kapten Jonas uppdragit alt taga förvar om honom, tänkte ban icke på sin egen personliga fara, utan hans enda, hans uteslutande önskan och tanke var att förena sig med Clotilda, och att dö med henne då han icke kunde rädda henne. Men när han såg det arma barnet med blygsel tillbakastöta den brutale Faucheux som sönderslet den öfver hennes axlar kastade silkesduken, kunde han icke återhålla ett sista