Göteborgsposten – 14 januari 1863, sida 1

politikern, det var talet om Sverges ära, som bestämde dess sångare i hans politiska ställ umg?-. Häftet innehåller för öfrigt en intressan skizz örver norrmannen Aasmund Olatsön Vin. Je, mannen för en ide-, hvars hela sträfvar gär ut på att skaffa Norge ett eget skritt språk, i örverensstämmelse med allmogent munart och till en del hvilande på gammalnorsk, det så kallade dölska språket. Denna Vinjes strätvan är dock blott en sida at den kamp, åt hvilken norrmännen hängifva sig, i det de framtör allt vilja: realism i litteraturen. 1 detta afseende är Uverretssagtörer A. U. Vinje ej blott en litteraturbild utan äfven en litsbild. Ennvar har säkerligen hört talas om -Dölen-, och det torde deriore vara at ett visst intresse, att få genom hr Dietrichson göra närmare bekantskap med Dolens ypperste. Aasmund Olafsön Vinje är född i Thelemarken i oktober 1819, der hans föräldrar voro ett obemedladt bondtolk. Kedan i skolan gat han flera bevis på sina lysande egenskaper, men föräldrarnes ställning tillät icke, att sonen erhöll någon bättre uppfostran än den, som en tarflig tolkskola kunae lemna honom, och Vinje mäste derföre redan som ung otvertaga en ambulatorisk skollärareplats mea ärlig lon af 5 specier. Hans skoldistrikt var temligen vidstrackt, och då han väl slutat 1 ena garden, måste han taga påsen på ryggen och vandra til den andra. Detta sitt kringvandrande skollärarelit omtalar Vinje alltid med en viss förkärlek, och, tillägger han med ett bittert leende, hans ekonomiska förhällanden ha aldrig varit bättre an just de dagarne; ty 5 specier i Tnelemarken, der man då ännu icke tått försmak for allehanda lyx, var ett verkligt kapital. Men det kan lävt inses, att en sädan sballning likväl icke kunde vara särdeles angenam tor en sådan ande som Vinjes. Då deriore en prest i Thelemarken lofvade honom, att han skulle, om han ville resa till seminariet och genomgå det, blifva klockare och fast skollärare, moctog Vinje med glädje anbudet och begaf sig med påsen på ryggen till seminariet. Etter ett par års torlopp gick han ut derifrån med högsta betygen och den säkra förhoppningen, att hans lycka nu var gjord, ty att buitva seminarist och klockare, uet hade från hans barndom stått tör hans fantasi såsom ett det högsta mål. Men då Vinje kom hem igen var klockareplatsen bortgifven, och han hade atv välja emellan att antingen bli ambulatorisk skollärare eller också gå sin väg. Ett så oväntadt och hårdt slag skulle säkerligen ha gitvit en svår knäck åt en svagare nucur än vinjes, men han var nu en gäng af naturen utrustad med den jerntasia vIilja och det trow mot ödet, som utmärkt så mänga stora mån — man erinre sig blott Jean raul, hvilken var så fattig att han knappast egde papper ti att derpå nedskrifva sitt första verk — och tog dertöre saken temligen lätt. Han hade visserligen redan under sin korta lernad varle utsatt för Hera missräkningar än denna, och, menade han, kunde han icke bli klockare, kunde han kanske bli student. Han olvervann alla betänkligheter, tog påsen på ryggen — vy denna, hans enda van, toljer honvw orverallt — och vandrade til Curistiania, dit han Kom 1847 eller 46. Ocu nu borjade uen kamp, som han mäåsc utstå hela siw lu genom, kanipen for hisuppenalert, en kamp, Svin guvit den egendomligasce kolorit ät sävur hans sorsattarskap som hans hi, men nvitken kamp han hkvål utstått med ett välamod, som endast den kan ha, hvilken kämpar tor en ider. Vinge tog mycket riktigt sin examen och började nu arbeta i en del udningar. Ar 1853 utgal han sitt torsta särskilda arvece, nemligen