Göteborgsposten – 14 januari 1863, sida 1

tycktes deltaga i hennes sorg och holja sig i svarta skyar Då häftade sig hennes blickar på den store fursten, hvar lif tillhörde henne. Ingen förvirring störde det rena uttryc ket i hennes vackra ausigte; hon atersåg honom sådan ha: bade visat sig för henne i slottet Montchenu, föredragande med ett chevalereskt ädelsinne, att sätta sin frihet, sin lyck och sitt lif på spel, hellre än att offra en qvinna. Detta oinskränkta förtroeade rörde oemotståndligt hen nes hjerta, och hänförd af sin instiuktlika sympati och med lidande sade hon med temligen fast röst: — Jag igenkänner icke konnetabeln af Bourbon blan dessa kavaljerer. Mr de Pompårant andades åter. Den arma flickan hade knapp utsagt det räddande orde förrän bon böjde hufvudet, likasom krossad och förintad a medvetandet om sin ovärdighet. Hennes samvete anklagad henne; de lögnaktiga orden klingade ännu i hennes oror men det tycktes henne som om det ej varit hennes ege röst. Ofrivilligt tillslöt hon sina ögon för att icke se dera blickar som hon nyss bedragit, och deras som hon räddat. Didier fattade hennes hand och hviskade: — Det är bra gjordt, Clotilda! Moucheron och Chevrette hade smugit sig till henne sidor och mumlade: — Öm ni hade upptäckt vår herre, så skulle ni ick hafva kommit lefvande ur våra händer. Emellertid hade hugenotter och waldenser vikit åt sida och lemnat fri passage åt mr de Pomperant och hans kaval jerer, hvilka ej försummade att skynda undan i sporrsträck