Göteborgsposten – 14 januari 1863, sida 1

skildring af C. F. Ridderstad, som der tecknas med oförställd sanning. Följande episod derur förtjenar här sin plats: Kedan som kadett diktade han, och vid denna tid råkade han att göra en bekantskap, hvilken, fastän den aldrig mera fortsattes personligen, likväl blef af stor betydelse för Kidderstad. Det var vid den tiden som Nicolai Wergeland skulle till Stocktolm och tog sin son Henrik; som då var student, med sig. På denna resa hände, att Henrik Wergeland, som annars icke särdeles tyckte om otticerare, kom i sällskap med den unge kadetten på Carlberg, och der inleddes en bekantskap, som under den korta sommaren genom själsträndskap och gemensamma intressen utvecklade sig til en vänskap, som länge fortsattes skriftligen. Någon tid derefter blef Kidderstad otneer. En digt af Wergeland om den norska flaggan, i hvilken Ridderstad såg allusioner, som ej voro smickrande för den svenska, dref honom, den lågande unge patrioten, till att skritva ett motstycke svenska slaggan-, hvilket är ett intressant litterärt bidrag till dessa båda mäns historia, emedan det visar den största likhet i själsanlag man nästan kan tänka sig. Bekantskapen med Wergeland och hans skaldeskap bidrog ätven i hög grad att frigöra honom från hans tegnörska etterklang — emedan W:s djertva flykt och sällsynta sjeltständighet manade Kidderstad till att häri söka nå sin vän. Och var än Ridderstad ej fullt så rikt begäfvad som Wergeland, så var han dock i besittning af tillräcklig santasi, djerfhet och värme, för att väga en hög flykt på egen hand, och det tinnes verkligen fran denna tid dikter af Ridderstad, hvilka höra till det bästa, som han har frambragt. — De täta nationala småfejderna med Wergeland i bref, band dem i sjeltva verket blott fastare vid hvarandra, och bådas fosterlandskärlek bragte dem endast till att desto högre akta hvarandra. Af denna anledning ett litet exempel på Ridderstads entusiasm, och den lätthet, hvarmed han ändrar åsigter. Tolt år efter Wergelands död, besökte en norsk resande Ridderstad och denne dröjde under ett längre samtal vid minnet af sin aflidne vän. -— Den glödande. entusiasten påminte sig isynnerhet deras strid om flaggan; och efter det han uppläst sin digt svenska flaggan, sade han; — det var ungdomens tid, nu ärar jag er tlagga lika mycket som vår egen. Jo, det skall du se! Etter ett par dagars förlopp kom han en morgon upp till norrmannen på hotellet och inbjod honom att aka med utom staden, och då dagen var vacker, samtyckte norrmannen med glädje. Jag har en ötverraskuing åt dig! sade han, då de voro på väg och närmade sig till stället. — Du minns, hvad jag sade om flaggan, att jag älskar den lika mycket som vår egen. Se der! lan visade på ett uthus, som låg nära hufvudbyggnaden — den resande säg upp mellan de lummiga träden: på en stång å taket var fästad en väderflöjel at bleck, på ena sidan målad med Sveriges, på den andra med Norges flagga. Nu gällde det att förklara symbolen, sjelf föreslog han, att det skulle betyda, att vinden kunde blåsa från nvilken kant och huru svärt som helst, Norge och Sverige skulle ändock alltid stå vid hvarandras sida. Norrmannen föreslog deremor en annan förklaring, att, blåste vinaen trån en annan kant, så säg han icke den norska slaggan. Tiden bekrattade tolkmingen. Tvenne månader derester talade Kidderstad på riksdagen för den Anckarsvärdska motionen. Nu oläste vinden från den kanten. Arlig men hetsig, tog han för snart del i striden, och det ar likväl säkert — att han i sitt hjerta är lika god unionist som någon; det var blott skalden, som alltid tagit ut sin rätt framför