Göteborgsposten – 13 januari 1863, sida 1

— Jag skall vänta fem minuter, svarade han torrt, men glöm icke att vi ovilkorligen måste passera öfver kyrkogår!en, vore det äfven öfver dina kamraters kroppar. Abdias skyndsde till Ephraim och utbytte några sakta ord med honom. DOppåde och Guerin började blifva allvarsamt oroliga öfver det motstånd som de förföljda, så talrika som de vore, skulle kunna göra dem, under det de förde bågskyttarne och ryttarne emot konnetabelns eskort. Presidenten gick med leende min emot Ephraim. — Jag hoppas, min vän, att du hjelper oss att omrinringa denna trupp rebeller? Ephraim svarade ödmjukt: — Hvar och en af konungens undersåter har rättighet att fordra fri passage, och jag tror icke mycket på de sväfvande anklagelserna för rebellion. — Om du icke lyder mina befallningar, genmälde dOppåde. så se vi oss tvingade att behandla dina bröder utan nåd och förbarmande. Ephraim betraktade honom stadigt. — Har någonsin fruktan tvingat oss till lydnad, herr baron? Vi hafva alltid vördat konungen, våra herrar och lagarne. Likväl hafva vi blifvit dömda såsom rebeller, förföljda och landsförvista. Men vi skola aldrig försvara upproriska undersäter. Presidenten började att föraktligt skratta. — Gamla akräflare! tror du dig kunna bedraga mig med vackra fraser? Nej, baron dOppell är ej så lätt bedärad. Du talar om lydnad mot din konung och i denna stund