medelst stärka Ryssland, lemna vi derhå men säkert är att dylika planer ej äro främmande för vissa af dess politiska drömmare, som äfven veta att, hvad Danmark angår, tillvinna sig allmänhetens sympatier. Det är i medvetande al dessa närmast Norge och Danmark hotande faror, som vi ängsligt rusta oss till försvar, väl vetande, att vår egen sjelfständighet beror, ja, är betingad af dessa våra brödraländers bestånd. Ett tredje angreppssystem mot Norden omnämner det norska Morgenbladet och yttrar derom följande: ÅOm Ryssland någonsin kommer att bekriga oss, skall dess hufvudangrepp, enligt militärers åsigt, hvilken dess alsigt än må vara, enligt all sannolikhet riktas mot Mälartrakterna och isynnerhet Stockholm, som utgör halföns politiska medelpunkt. Det är derföre af allra största vigt för Norge, att värna om denna punkt. Det lefver i allas minne, att det var genom anfallet på Köpenhamn som Sverige förvärtvade sig de landsdelar, hvilka Norge förlorade under föreningen med Danmark. Det är derföre allmänt erkändt, att vi, för att försvara Finmarken och Nordland, måste göra Stockholm säkert. Skulle det lyckas Ryssland att intaga och bibehålla sig i besittning af denna stad och omkringliggande trakter, så hade det i sin makt att tvinga både Sverige och Norge till att afträda hvilka gränsprovinser det skulle vilja ha. Och landförlust genom ett olyckligt krig, skulle ögonskenligen snarast drabba Norge, om det med något skäl kunde beskyllas för att ha undandragit sig sis unionella pligt. Vi hafva dessutom under ett krig med Ryssland ej allenast politiska intressen att skydda på svensk botten. Det blitver då äfven fråga om vår egen i Sverige inryckta armes existens. Konungen har enligt grundlagen och riksakten rättighet att begagna vår landtarme ärven till Sveriges försvar. En så stor del at densamma, som på något sätt kan göras disponibel, skall således, om en rysk här botar Stockholm, rättmätigt och i full öfverensstännnelse med Norges verkliga intressen blifva dragen ditin. De förenade rikena skulle i sin östra granne hafva en fiende med ofantlig öfvermakt och skulle framtiden möjligen bringa oss i den ställningen, att Norges och Sveriges förenade liniearmeer komme att stå midt emot en öfverlägsen rysk landstigningsarme, hvilka bekymmer skulle icke då bemäktiga sig oss, som sute här hemma? Med hvilken ängslan skulle vi icke hvarje timme vänta på budskap om den sammandrabbning, som skulle atgöra vårt fosterlands öde och bringa våra kämpande bröder och söner seger eller nederlag, lil eller död: Hade vi då gjort de ansträngningar för att möta med en så fulltalig och stridsduglig armö, som det stode i vär makt, så kunde vi med förtröstan ställa saken i Försynens hand:. Hvarthän det fientliga angreppet mot Norden än må riktas, finna vi säledes, att det i lika mån drabbar alla de skandinaviska staterna. Och der faran är gemensam, der måste ärven de hotade gemensamt arbeta på dess afböjande. Ur denna synpunkt önska vi allvarligt, att norska pressen ville agitera irågan och tör allmänheten visa nödvandigheten al kraftätgärder, ty vill man verkligen ett närmande mellan lolken, är det utan tvitvel ett särdeles godt medel att bevisa, det de äro utsatta för en gemensam fara, och ej att gång efter annan framhalla betydelsen ar att halva en god arme, ligeoversor Sveriges anspråk, huru väl man måhända menar dermed. — ERROR