Göteborgsposten – 13 januari 1863, sida 1

nor; en bland dem, blek och mager, visade honom tvenne vid hennes utsinade bröst inslumrade barn. — De hafva er att tacka sör lifvet, monsieur, sade hon, och hvarje dag uppsänder jag varma böner för er. — Jag är icke så lycklig som Marianne, sade en annan med skygg uppsyn, sträckande sin arm ut emot det ställe der baron dOppde harangerade bågskyttarne. Denne domare har låtit hänga min man i en kyrka, dit han flytt. Äfven jag hade tvenne barn, tvenne cherubiner som den gode Guden gifvit mig till en tröst i mitt elände; de blefvo brända i ladan vid Merindol. Pompårant böjde sig ned mot hästens hals och berörde med fingren Abdias skuldra: — Är det dina bröder som innehafva kyrkogården, frågade han med låg röst, och som skilja oss från konungens soldater? — Det är qvarlefvorna af en trupp waldenser och hugenotter som blifvit förföljda af den blodtörstige Jean Meynier, baron dOppelle, svarade Abdias-. En gladjeblixt strålade i kavaljarens ögon. — Vi skola göra gemensam sak med dina brödar, om så är; de skola slåss vid vår sida mot de kungliga skyttarne, och vi skola öppna oss fri passage. — Ni misstager er kapten, sade Abdias nedslående ögonen; jag vet icke hvad beslut vår profet Ephraim skall fatta, men jag tviflar på att bun låter blod flyta. Jag beder er hafva tålamod en stund medan jag går att rådfråga honom. Pomperant gjorde en harmfull rörelse: