Göteborgsposten – 13 januari 1863, sida 1

resp. rikena kunna gemensamt sörsvara en gemersam vjelfständighet, ty vi ha ändtligen kommit så långt i den skandinaviska statsläran, att ett sjelfständigt Norden svårligen låter sig tänka, om inkräktning göres på någotdera al de skandinaviska ländernas område, och då utan ett sjelfständigt Norden sannolikt ej heller kan finnas t. ex. ett sjeltständigt Norge, så är det ju naturligt, att vi här önska det Norge må tillse, att det i proportionel mån efter sina tillgångar ordnar sin del af det gemensamma försvaret. Ett gemensamt försvar kan väl vara bra, torde mången invända, men man bör ändock närmast se sig om elter sitt eget försvar. Vi veta ej, huruvida våra norska kolleger utgå från denna sats, men det torde vara lätt att visa, att vi alla i den nordiska statsgruppen äro fullkomligt solidariska med hvarandra, och alt vi med snaraste mäste gripa oss an med organiseringen af ett verkligt gemensamt försvar, i stället för att bortpluttra hvar på sitt håll våra för ändamålet disponibla tillgångar, utan att dock kunna erhålla den imposanta vigt, som en samlad nordisk krigsstyrka, organiserad efter gemensam plan och lifvad för ett gemensamt mål, skulle kunna utveckla. Antagom t.j ex. att Ryssland skulle finna tiden inne till försök att undertrycka den uppspirande, skandinaviska makten, och att det med framgång angrepe Norge, samt lyckades skaffa sig sast tot vid Varanger-, Altenoch Porsangerfjordarne, utan att ens diplomatien kunde få det derifrån. Efter hvad vi alla veta, skulle ett tillträde till hamnarne i dessa trakter vara bästa medlet för Ryssland att gifva sig ofantlig tillökning i styrka, genom det tilltälle det sålunda skulle erhålla, att kunna skapa sig en flotta i Ishafvet, något som hittills misslyckats, oaktadt alla de i Archangel nedlagda kostnaderna. Den del af lshatvet, som sköljer de norska stränderna, fryser sällan riktigt till, och Ryssland skulle sålunda utveckla en styrka, som skulle skaffa dess ord ökad vigt inom stormakternas råd, genom den flotta det skulle kunna hänvisa på Men huru skulle ej ett sådant Kysslands samntag kännas tryckande för den skandinaviska halfön! Blotta tanken derpå är tillräcklig, att framför allt önska, det vår frihet ej må hotas med en sådan, oss alla qväfvande tara, en fara, som skulle hota lika mycket Danmark och Sverige som Norge. Be vis derpå ha vi, om vi tulltölja vårt räsonnemang och antaga, att det skulle lyckas Tyskland spränga den danska staten och ätven åtkomma den södra delen eller åtminstone sydöstra fliken af Slesvig, hvarigenom Tyskland i Kiel kunde tå en säker och god örlogshamn (förblir Slesvig danskt, är hiel för mycket hotadt, att kunna bli en duglig örlogshamn). Till hvilken försvinnande storhet skulle ej då en sedan uppstående gemensam skandinavisk försvarsstyrka sjunka gentemot de båda sientliga makterna, och skulle vi väl då kunna hysa allvarliga förhoppningar om bibehällandet af vårt oberoende? Det gamla projektet om Sveriges delning, som Kyssland och Danmark förut hade vili älsklingstanke, skulle under sådana omständigheter kunna åter lefva upp, fastän i tförändrad form, nemligen med sorslagets utsträckning till hela Nordens delning mellan Ryssland och Tyskland. Ett mellan dessa båda stater inklämdt och öfverflygladt Norden skulle ingalunda kunna utgöra något respektabelt bälverk mot slavismen och skulle kanske, liksom Danmark nu af England, lemnas åt sitt öde af vestmakterna, isynnerhet som dessa woligen skulle anse en ersättning vunnen genom Tysklands stärkande till försvar mot den anryckande slavismen. Huruvida det är förenligt med Tysklands intresse, att på detta sätt spränga Nordens sjelfständighet och dy