Göteborgsposten – 12 januari 1863, sida 1

ska musiken eller från nyare kompositioner, nvilka i susen sluta sig tul densamma. Ingen vådevillist har någonsin förstått att välja melodier bättre än Beuman, och det är dertöre icke underligt, att många af hans beundrare ännu tro, det han sjel komponerat alla sma. Det tinnes säkerligen icke mänga melodier i den fredmanska samlingen, hviuka tllhöra honom som originaler, och vi kunna Uukval gerna säga: han sjöng blott på sma egna melodier, ty hvarje melodi, svm han begagnade, gjorde han till sim, uven om han iuunic motvige dertill hos en annan kompositor. Det år sålunda onekligen samma motiv, som ligger till grund tör hans epistel: Movitz blåste en konsert som för den norska tolksången: hBoer jeg på det höje tjeld och den unska Björneborgsmarschen; men hvarken den nnska enler den norska melodien skulle halva lampat sig så tor ämnet, som hans Variant. 1 ev gummalt klaversvycke ar Sylvam trallar man mouverna ul Åjenare, Mollberg!: den ena raden nar och den andra der, men der var Bellman, som gjorde melodi utat dem. Nägra al sma melower nemtade han irän operan, men då han hade nHylsat dem trån grannäver, lagt text ul mellanspelen, skuric bort repeutionerna, lagat de naltande rytmerna genom att hår ocu der dela en attondels not eller slå tvenne ullsammans, brutit sönder de länga raderna och torsett dem med en dubbei ruusals 0. 8 v. — då kunde ingen veva av det nu blitvit en bellmansk melow. Andra melodier berriade han trän de i nasan sjungande konvenukelsängarnes misshandling ocu 101vandlade dem genom ect hasugare soredrag trän musslyckade anuliga sänger ull lustiga visor; anura äter mnoscade nan i dansstugan och adlade dem genom saummanvigamg meu sina ododliga vers. En vådevilllst skall ICke kunna idka något mera lärorikt studium i hansyn till behanulimgen at melodier, an genom att anställa en Jemiorelse mellan de iranska origimalvexterna och Beumans versisikatiou 1 ue sanger, som han skriivIit ull samma melouler (t. ex. Fredm. Ep. nr 6 och 43) och trumsor alt becrakta hans mästerskap i av sutta text ull de marscher, menuetter och potonaser, hvilka gora en så ojemtorlig oftekt såsom melodier ul hans komiska sänger. VIII man ha ett riktigt slående bevis på Bellmans unponerande stornet som musikalisk skald, sa ugger et sådant mycket nära ull hands deri, ud under det hvilken musiker som helst roar sig med att sätta nya melodier till Berangers sunger, ha ingen — icke den störste komposior, Ja, ej ens den fräckaste dilattent någonsin tatt det intallet, att det skulle kunna tänkas en annan melodi till någon at Fredmans Epistlar, ar den Bellman valt. Bellmans srora uppfinning som visdiktare är den, att han byggde sma vers etter den musikallska rytmen, i stället tör efter den från sornuden äride metriken. Han brydde sig alldetes icke om, huruvida en metriker skulle kunna skandera sädana stroter med korta och långa rader mellan hvarandra, som: Hej! sade, Fredman hvar gång han hörde valdthorn börja skråla Och spelmän såg, Verlden är ej sa sul som vi henne ängsligt afmåla, Med storm och vag — han skret ju icke sina visor, för att de skulle. låsas 1 takt, utan endast sjungas — derfore tick han åtven en klang un dem, som ingen uppnått före honom, Om Tegner i sin dikt over Bellman vid konstens vång:, hvilket Bellman skulle ha torsmätt, tänkt på hans versbyggnad, så tager han högligen tel; ty ingen saald har mera samvetsgranne rättat sig elber sin metrik, än Bellman. Det är nästan omöjligt, att i uans dikter kunna visa en enda synd imot densamma — skilnaden är blot