Göteborgsposten – 12 januari 1863, sida 1

vid trädens fötter antända eldarne märkte folkmassan på kyrogården, och de bada kompaniarna bågskyttar och ryttare som bevakade den, stannade han öfverraskad och orolig. Men mr de de Bourbons vän var icke dan som dröjde länge innan han fattade sitt beslut i farnas stund. Ilan kände äf egen erfarenhet att lyckan står den djerfve bi och han studsade tillbaka endast för för det omöjliga. Han fortsatte således att tåga framåt med samma lugn och säkerhet som en fredlig och intet ondt med sig sjelf vetande resenår, som på samma gång vore väl beväpnad och icke rädd att möta någon farlig person på vägen. Abdias Morel hade på Ephraims befallning skyndat emot den oförvägne riddaren, och när de voro blott några steg från hvarandra bjöd kan honom stanna. Mr de Pompöerant gjorde sig icke brådt med att lyda denna tillsägelse, men den kraftfulle religionssvärmaren höge tag i betslet till hans häst och ropade till honom med grof röst : — Är ni döf, monsieur, eller bar ni lust att få hufvudet krossadt? Kavaljeren svarade lugnt! — Med hvad rätt spärrar ni mig vägen, god vän? Akta er sjelf! Ni har icke att göra med vn vålfödd klosterintendent eller jadi, utan med en soldat som vet att om så fordras klyfva en skalle. Abdias syntes förvånad då han hörde sin interlokutörs röst, och han lånade blott meddelmåttig uppmärksamhet åt sjelfva ordens mening. Ilan svarade med bitter ton: — Om ni icke är döf, så är ni åtminstone blind, an