Göteborgsposten – 12 januari 1863, sida 1

AALAA ——— genom nationalsubskription bekostade kolossala byst i konungens, hoivets och tolkets närvaro, och ännu i vära dagar är denna Bellmans hedersdag — d. 26 juli — Stockholms största och så godt som enda folktest. Svenska Akademien lät slå en medalj tll skaldens ära och reste åt honom en gratvärd. Men den svenske sångaren har i Danmark tått ett minnesmärke, ett vida betydelsefullare än stoden vid den tomma grarven, vida skönare än den ölstinna bronsbysten på Djurgården, som mera påminner om bredman än om Bellman. Detta minnesmärke är honom rest af Johan Ludvig Ueiberg på Danmarks scen och kallas: den danska vådevillen. Denna dramatiska konstart hatva vi (danskar) för oss sjelfva, men allt det egendomliga, som skiljer den från sin franska förebild och hvarje annat slags sångspel, äramtoningenat det musikaliska elememet, är Bellmans uppfinning. Uti de franska vädevillsängerna har musiken så litet att göra, att den så till sägandes icke kommer upp på scenen, utan ulaste biulva nere i orkestern, medan skådespelaren reciterar sin epigrammatiska vers. Uti det tyska Liederposse (sätramt man kan kalla detta dramatska missfoster en konstart) ha sångerna sa utvet att gora med handlingen, att man stänulgt och jemt tager dem ut ur det ena Stycket och lagger dem in det andra. Uti aen danska vådevillen aro sångerna icke en prydnad, utan en del ar kroppen och musiken den själ, som hivar kroppen — den kan hvarken kagas bort eller bytas om, utan att man tager luvet at stycket. Denna innerliga, icke mekaniska utan kemiska förening mellan ord och handling sarde Heiberg ar Freumanssängerna, och underligt nog, nans elberiohjare slöto sig ännu narmare uls Bellman: de gjorde Fredmans mpisdar till sm Bibel. Så vmöjligt som det ar att finna en predikan utan bibelspråk, uka omojligt är dec, att höra en vädevul a ttostrup ocn Wengel, (man skulle gerna kunna namna en vådevillist till, tastan guldgrutvan nastan var uttomda fore hang tid), utan atv sva på bellmanska melodier — stundom 6 u 7 1 ev stycke. Det skall falla sig svårt atv påpeka en predmanssång, hvars melodi icke IHVI1 insmält i en elter annan dansk vådevill, men det är lätt att visa, huru lorlattarne, på samma gäng de ullegnade sig de bellmanska melodierna, Jemval tillegnade sig den bellmanska konsten att lata samtalet 1 sin naturliga uvardugston smaltas tillsammans med melodien och höjas at denna Vill man se ew rikugt i ogonen slående exempel härpå, Kunna vi hänvisa till en at vara mest lyckade vadevullsånger, Lnombrevisen i Hostrups intrigerna — just en af de visor, uvllka äro egendomliga för den danska vädevillen och icke na något motstycke på annan scen. Jemföra vi den med Fredmans, tpistlar n:o 42, der skalden låter Ulla, Mor wingmark, Movitz och Mollberg spela trisett, så Skola vi snna, att den danske vådevillisven, utan att halva afskrivit en enda rad a den bellmamanska texten, så fullkomligt tillegnat sig det bellmanska maneret, alt de tvenne spelscenerna äro liksom skruna af samma nand — de stå bredvid hvarandra som tvenne genrebilder med olika sigurer, olika dragver och olika belysning, men en så i ögonen trallande likhet i penselföring och val ar färger, att man utbryter: Aro de icke båda at skolans måstare, så är åtminstone den ena al en lärjunge, som lärt af honom allt, hvad som Kan laras. Det skulle tillochmed kunna bevisus, ull den danska vädevillmustken, ätven der uden icke begagnar bellmanska melodier, är bellmamansk tul sm natur. Vära yngre vådevuuster harva utaf bellman företrauesvis lärt, utt hemta sina melodier från den äldre fran