Göteborgsposten – 10 januari 1863, sida 1

sluppit det straff som parlamentet i Aix hade ädömt hohonom. Clotilda lösgjorde sin hand ur den unge mannens och återtog med värdig och sorgsen röst: — Innan ni fattar ett afgörande beslut, monsieur Didier, bör ni få veta hela sanningen. Min mor tillhörde waldensernes sekt, och hon har med sitt lif pliktat för sin tillgifvenhet för fädernas tro. Clotildas röst qväfdes af hennes tårar, och den unge mannen förebrädde sig bittert att hafva framkallat detta pinsamma minne, som kom den unga flickans hjerta att ånyo blöda. Han föll på knä framför benne och tog hennes band som han med hänryckning förde till sina läppar. — Förlåt mig! mumlade han, förlåt mig! Jag vill låta er glömma hela ert förflutna lifs elände! O, hvarföre kan jag icke fö: priset af allt mitt blod återuppväcka denna döda, eom vi tillsammans skulle hafva älskat? Men jag tager hennes ande till vittne Clotilda, att fast ni förlorat henne, så skall ni hos mig finna en ömbet som aldrig skall slockna. Jag skall aldrig låta er långsamt tviaa bort i er smärta. Er moder sjelf bjuder er att lefva och vara lycklig, Clotilda. — Lycklig! suckade hon bittert. Ja, jag skall blifva lycklig när jag får återse henne. Ni är god, mr Didier, men lifvet har örfärliga fordringar. Ni skall snart blifva tvungen att lemna mig, och ni skall snart glömma den arma hugenottskan, som blott förmörkat en dag af er ungdom. Didier lutade sig emot henne. Deras hår berördes, deras andedragter sammanblandades. — Ah! ni är otacksam emot Gud, com gifvit ose denua