Göteborgsposten – 10 januari 1863, sida 1

Klippefos med den vilde Brusen, Bögeskov med den milde Susen, F:edreland ! Nu stråler Sydens Himmel oss imöde, I Lövets Grönt Oranger gyldeut glöde. See, Kolosseum kneiser St. Peterskirken neer, De svundne Tider favnes I Mindets Aftenskaer. Hilset ver, söilesmykte Haller, Oldtids Prakt, stolte Middelalder, Romas Glands! Imellem Marmorguder og Madonner, Imellem gamle Fauner, unge Nonnor Det höie Nordens Sönner Kan sverme henrykt om — Men glemme dog ei Hjemmet For Syden og för Rom. Nordens Juul viekker alle Minder, Nordens Juul samler og forbinder Nordens Börn. Vor Tanke gåer fra Villa og fra Vigne, Fra Rosenduft, fra Laurber og fra Pinie Til Födelandets Strande, Hvor Barnets Vugge stod. Ak, aldrig kan vi glemme Vor Fostermoder god — Stolte Hav, Vei til Roes og Vilde, Stille Dal mellem vilde Fjelde, Höie Nord! Ved Arnens milde Fest, som Hjertet kvager, På gammel Viis vi tomme Bragebager. Og Löftet höit skal stige Med Modersmålets Klung Til Sverig og til Norge, Som til den danske Vang. Hvor vi så hen i Verden stevne, Vies dog Alt, hvad vi kan evne, Fedres Land! Derpa höll norrmannen Dietrichson sestdet uti ett versitieradt föredrag. Det ena det följde nu på det andra (för konstnärerna, horvalusen, damerna, konsuln o. 8 v.), en lig, ung svensk estetiker Nyblom uppläste tt längre versifieradt töredrag ötver Kom, ch munterheten belr allt större. Efter slutad ftomnåltid, kom ordningen ull julgåtvorna, af vilka isynnerhet de privata ofta voro mycet löjliga och atsoljda af muntrande utanskrifrr. Klockan hade emellertid blifvit tio, och u börjades dansen. Vid denna tid lemnade ock er referent testen, och han kan derföre ndast tillägga, att slera tänkte öfvervara mesin och processionen med Kristi krubba i den vannänmda basilica 5. Maria Maggiore kl. 3 å morgonen. Vi hafva sor öfrigt det herrligaste julider med en djupt blå himmel och strålande ssken. Rosorna dotta örverallt i fria lutten, i Monte Pincio, i villorna, vignerna o. s. v., sh de gula orangerna titta leende fram melnu de mörkgröna bladen, de mörka eypresrna skjuta rakt 1 vadret som skildtvakter, merna utbreda sma statliga kronor som stoparasoller, de evigt grona, stora ekarne, gerträden, den friska gräsmattan, allt vittw högt och tydhgv om, att södern aldrig elnar och dör ut. Men det är kallt, snön sger hög på bergen och vattnet fryser 1 ummarne. Inne i husen har man det mycst varmare hos oss om vintrarne än här, varest allt är beräknadt för den brännande mimnaren ... Ja, nu tår ni icke mera; jug all bort 1 en kyrka och höra vespersängon. rovidersi!