Göteborgsposten – 9 januari 1863, sida 1

om ni återföra honom, så skall jag gifva er hundra guldstycken. De båda tjenarne sägo på hvarandra; men afgrunden gapade emot dem, och de vågade icke ens försöka att öfverstiga den. Deras facklor kastade öfver denna scen ett hemskt sken. — Hundra guldstycken åt er hvar! upprepade Diana; hundra guldstycken för hvar flykting som ni återföra. 0! de uslingårne! de uslingarne! Hofmästaren, som trodde sin herrskarinna vara ett rof för ett anfall af yrsel, bemödade sig förgäfves att rycka henne ur faran. Hon sträfvade emot bans räddningsförsök, med ögonen ständigt vända åt brechen. Hastigt lossnade bennes blödande nänder från balustraden, hennes fötter sväfvade i fria rymden, Hon utstötte ett gällt skri och kastade sig baklänges. Mäster Bernard fick endast tid att fatta benne om lifvet; och krökt under sin börda uppnådde han, icke utan att flera gånger löpa fara att göra ett dödande fall, den öfre delen af trappan, der hans kamrater väntade. hladame Diana bars sanslös till sit rum, under det hennes nevö hastigt aflägsnade sig ur slottet med den unga flickan och dvergarne. Moucherone djerfhet bade så uppväckt Urbans och Honore Pitons förvåning, att de på morgonen berättade för sina kamrater, att de sett sjelfva hin båle.