Göteborgsposten – 9 januari 1863, sida 1

inträffade en något ominös händelse. Under det flaggan steg i luften, ress den mot en trädgren, så att en del af stjernorna rycktes loss och hängde dinglande under flaggan, skiljd ifrån denna. Då Russell besett armeen, utföllo hans omdömen icke gynnsamma hvarken för dess dis8ciplin eller ekipering. Jag har det nationala skytet tramför mig:, säger han, ,men jag tror likväl fullt och fast, att 12,000 fransmän med lämpligt artilleri och kavalleri ej allenast skulle med största lätthet kunna, under kompetenta befälhafvare, slå tillbaka denna armd, utan att de äfven kunde anfalla den och marschera in i Washington öfver eller med dem, hvilketdera de behagade. Efter en ridt till Hampton med general Butler och återförd med en liten ångare till Annapolis, fann Russell general MDovell bereda sig till att framrycka mot Manassas. Han hade likväl mycket svårt för att erhålla en häst, ty ötverdrifna priser fordrades för de odugligaste kräk. Om m önskar se denna strid, sade egaren till ett utaf dem, ,är 1,000 dollars billigt. Jag gissar det fanns personer, som betalte mer än så för att första aftonen tå se Jenny Lind; och denna strid skall ej upprepas, det kan jag säga er. Russell for att åse striden, beledsagad utaf en at attacheerna vid engelska legationen. Under det kanonerna frivt spelade udigt på morgonen, mötte Russell ett pensylvaniskt regemente, stadt på väg hemåt, emedan det på denna dag utfyllt sin tremånaders tjenstetid. Då Russell med sitt sällskap uppnådde Centreville, hade de en god utsigt öfver striden, der de sutto i sm vagn på höjden, och här fingo de veta, att nordtrupperna ryckte stadigt framät. Men då Russell bestigit sin häst och ridit tre å fyra mil, råkade han in i det första virrvarret af den retirerande styrkan. Hans beskrifning öfver den förvirring, som nu följde, är i hög grad målande och liflig, och han har bifogat intyg at nägra amerikanska åskädare öfver sanningsenligneten i hans berättelse, hvarigenom hans skildring kan bli ett vigtigt historiskt dokument. I en senare skrifvelse från samme mr Russell lemnas följande beskrifning af den så ofta omtalade sydgeneralen Stonewall Jackson: -å ett afständ ar sju mil från general Lees högqvarter, i närheten at den lilla byn Bunkerstull, hade hjelten för alla hjeltar i denna kamp, general Stonewall Jackson, uppslagit sivt hogqvarter. Man hade sagt oss, att vi skulle röna ett kärft och frånstotande emottagande — vi funno den mest Själlulle, artige och tillmötesgående sällskapskarl. Klara, genomträngande, blå ögon, en liten böjd näsa, en smärt, högrest figur med senor at ståltråd, en stor ringaktning för sin klädsel och sitt utseende — detta är, hvad som synes mest i ögonen fallande i general Jacksons yttre, Hans blick är öppen och ärlig. Deremot känner man någon missräkning med hänsyn till hans stämma, hvilken är, derföre att han talar mycket fort, svag och saknar uttryck. Med lidelse bunden vid Virginiadalen, hvilken så länge varit skådeplatsen för hans hjeltebedritter, tillbedd at innevånarne i Winchester och i hela dalen, har general Jackson förvärfvat sig ett sådant rykte i hela trakten, utt det är sorgligt att tänka på, huru det skulle gått, om, detta enda menniskolif, som är omgifvet med en så strålande gloria, skulle ha utsläckts genom en tillfällig kula eller genom sjukdom. Oaktadt den elasticitet och kratt, som visar sig i generalens hela utseende, är det likväl omöjligt att antaga annat, än att han måtte anstränga sig i en förfärande grad genom sin rastlösa, sömnlösa verksamhet, genom sina nattliga marscher och sitt asketiska lif. Den aktning, som visades honom af hans