Göteborgsposten – 9 januari 1863, sida 1

kunna icke öfvergifva er när ert lif sväfvar i fara. Hvad skulle herr grefven säga? — Hvad betyder mitt lif, Bernard! lyd, säger jag dig. Jag vill icke att de slippa undan. Hennes ögon gnistrade; hennes händer knoto sig krampaktigt med en vild energie om räcket. — Jag är stark! Jag har mod! Jag orkar hålla mig uppe vid denna stång, under det du förföljer dem. Hofmästaren lyssnar icke till hennas ord; han fruktar grefve de Montchenus vrede, och vill framför allt rädda sin herrskarinna. Ilan glider försigtigt nedför baluatraden, som allt mera svigtar; han tillsluter ögonen för att icke fattas af svindel, och slutligen när han den unga grefvinnan och vill taga henne i sina armar. Hon stöter honom tillbaka och utropar med af vrede darrande stämma: — Förråder äfven du mig, gamle Bernard? Tag fatt Didier och denna kätterska. För dem tillbaka till kapellet, jag vill det! — Men, madame, jag är ensam och alltför svag att kämpa emot mr Didier. Urban och Honor hafva icke kunnat nedstiga. I denna stund har er nevö redan hunnit ut genom brechen; dessutom svigtar räcket alltmer och mer, och vi skola snart falla ned i djupet. Ytterligare tvenne stenar lossnade. — Skjut på dem! Skjut på den infernaliske dvergen! ropade Diana. O! om ni icke äro fega skurkar, så hoppa öfver detta svalg! Urban, Honors, om ni hinna upp Didier,