Göteborgsposten – 9 januari 1863, sida 1

nan kavaljer, och under astonens lopp uppstoc jen träta angående en uppbjudning till dans, hvilken häftiga uttryck vexlades och slutliger en örfil eller ett slag gafs af den gynnade ka valjeren åt rivalen, som lemnade rummet och efter hvad det säges, skyndade till en knif smedsbutik, der han köpte sig en dolk. Har återvände, beväpnad med denna, och skickade ett bud in till den han tvistat med, att någor ville tala vid honom. Utan att misstänka någonting, gick den senare ut i tamburen, mördaren rusade nu på honom, stötte dolken i hans hjerta och lemnade honom simmande 1 sitt blod. Efter en längre tid blef den brottslige slutligen dragen intör domstol. Han försvarade sig dermed, att han i ögonblickets hetta gripit tag i en knit, då tvisten egde rum, och i passionens ögonblick stött ned sin motståndare. Han hade en skicklig advokat och blef trikänd. Hans frikännande tillskrefs husvudsakligen en större summa penningar, som han gifvit rätten; hvarje af rättens medlemmar fann nemligen, då han aflägsnade sig för att, innan domen tälldes, spisa middag, en summa at 1,000 dollars under sin talrik. Mördaren bekläder nu under sydregeringen den post i Nen-Orleans, hvilken han innehaft som representant för Förenta staternas regering-. Russell hörde mycket talas om den osäkerhet till lifvet, som vid vanliga tider rådde i New-Orleans. Etter en intressant beskrifning ötver åtskilliga förhällanden och trakter i Södern, ötvergår Russell till en skildring af situationen närmast före krigets början. Det hastiga utbrottet och demonstrationen i Norden fyllde Södern först med förvaning och derpå nästan med fruktan, hvilken likväl snart steg till harm genom pressen och politici i Södern, samt genom den medfödda stoltheten hos slafegarne. Under dessa sakernas ställning begaf mr Ruasell sig till Washington, der han fann sina fordna bekanta rusta sig med mera ifver än kraft. Baltimore, der blodsutgjutelse emellertid egt rum, bragtes nu till sugn genom terrorism. Nashington var öfversvämmadt al krigsparaden. Då jag åkte genom Pennsylvama-gatan kunde jag knappast tro att denna — klädd med flaggor i rödt, hvitt och blått, fylld med dam, upprifvet af gallopperande springare och kommissariatkärror; trottoarerna uppfyllda med menniskor, af hvilka en stor del bar svärd eller bajonett; bodar fulla af lit och rörelse — var densamma som den, genom hvilken jag passerat första morgonen jag anlände . Mr Sumner kände dock föga till hvad som tilldrog sig i Södern, och mr Seward tycktes hugad att frammana ett krig med England. Isan uttalade för Russell sitt beslut att utföra striden med kraft. Regeringen-, sade han, eskall icke rygga tillbaka för att begagna alla de medel hon anser nödiga till unionens äterställande?. — n strid mellan Storbritannien och Förenta Staternar, sade Seward, och han tycktes anse en sådan strid som sannolik, skulle sätta hela verlden i eld och lågor, och till slut skulle det icke vara Förenta Staterna, som skulle ha att beklaga sig öfver förvecklingens följderr. Nordarmeen var emellertid odisciplinerad och oförberedd, utan lämpliga transportoch andra behofver, under det New-Yorkertidningarne beskrefvo dess utrustning såsom fullkomlig och dårade folket i Norden med spådomar om en snar triumf. Generalerna voro likväl dystra, och man rönte föga uppmuntran ar de främmande makternas representanter. Med undantag kanske at baron Gerol, Preussens minister, fanns det ingen at beskickningarnes medlemmar, som gillade Nordstaternas försök att genom vapenmakt försäkra nordregeringen om supremati. Då presidenten hissade Förenta Staternas flagga i sin trädgård,