Göteborgsposten – 9 januari 1863, sida 1

frägade Chevrette obeslut— Men du, Moucheron? samt. — Oroa er icke för mig; jag skall snart hinna upp er, om Gud så vill. Och den demoniska dvergen fullbordade flämtande sitt verk att med tillbjelp af sin lilla dolk undanpeta murbruket, under en gammal murken träpelare som uppbar de mellersta stenarne i trappan, hvilka straxt derefter vacklade, likasom satta i rörelse af en jordstöt och sjönko med ett förfärligt brak ned i djupet inunder. En afgrund öppnade sig emellan grefvinnan och hennes förfärade tjenare, under det ett ogenomträngligt stoftmoln inhöljde den hjeltemodige Moucheron; men just när hans syster och vänner trodde honom förlorad sågo de honom klättra upp på stengolfvet med strålande ansigte och svängande sin mössa i luften med en triumferande min, samt resande sig upp för att låta dem se att han frisk och sund dragit sig ur affären. Derefter sprang han fatt Chevrette, som så fort hon förmådde följde efter de i skeppets skugga försvinnande Didier och Clotilda. Hofmästaren och hans drabanter stodo förfärade och orörliga. Grefvinnan hade klängt sig fast vid räcket, som böjde sig, och hon glömde sin fara, för att med ögonen följa flyktingarne. — Bernard! ropade bon; bry er icke om mig, utan förfölj de uslingarne som gäckat mig. Tag fatt dem! Arrestera dem! — Madame! svarade hofmästaren mycket förvirrad; vi