Göteborgsposten – 8 januari 1863, sida 2

Emellertid kande grefvinnan trappstenarne vackla under sig; hon stannade ett ögonblick obeslutsam, ty ett trappsteg hade nedfallit oakom henne, och framför henne hade äfven trenne andra stenar nedrasat, samt bildade en gapande, farlig, mellanrymd. Hon vände sig åter till Didier och ropade till honom med skärande stämma: — Min vackre nevö! Du skall icke rädda denna flicka från bålet som väntar henne, och du skall störta dig sjelf på samma gång. Anklaga icke mig för ditt onda öde. För familjens heders skull bar jag varnat dig. — (Clotilda bestiga ett bål! Och hvarför det? utropade den unge mannen harmsen. — Didier, om du icke har trampat i stoftet kärleken till din Gud för kärleken till en qvinna, om du vördar den ädla ätt, i hvars namn du nyss anropade mig, så skall du med fasa fly denna olyckliga kätterska, och vi skola förlåta dig din galenskap. Didier häftade på den unga flickan en frågande blick, och hon besvarade den med orden: — Jag är protestant. — Didier, återtog grefvinnan, det är ännu tid; förjaga henne ur ditt hjerta, öfvergif henne! — Aldrig! utbrast adlingen. Ju olyckligare, ju mera hon aväfvar i fara, desto mera älskar jag henne. — Du har dömt dig sjelf, svarade Diana obevekligt. — Bah! frukta icke, monsirur Didier, jublade Moucherons röst. Den goda damen kan nu icke komma hvarken upp eller ner. Beträffanle hennes tjenare, så kunna de icke höra hennes röst, och iig, jag har funnit på en annan ntgång