Göteborgsposten – 8 januari 1863, sida 1

ill de underjordiska hvalfven, hade de lyckats intranga i kryptan. Ädlingen gick smäleende emot den försagda Clotilda. — Mme de Montchenu har helt hastigt blifvit er en vaksam vän, mademoiselle; hon vill hjelpa er att afvända de giller som blifvit utsatte för ert hjorta. Hon förklarar sig såsom kämpe för och vaktarinna af ert goda rykte. Hon har troligen sagt er att jag var ett nyckfullt och lättsinnigt barn, hvars beskydd skulle för er vara skadligt och sårande ? Den unga flickan nedslog sina ögon och vågade icke svara. — Nåväl! jag säger er, jag, madame Dianas nevö, att ni icke bör tro hennes ord. Om hon räcker er handen, så är det en fiendes hand. Här, i min närvaro, skall hon icke våga högt säga att ni löper fara i mitt sällskap. Hennes afsigt är att få er ur detta slott, så fort som möjligt, men ensam och utan försvarare. Hvad bekymrar henne en okänd tlickas öde? Men jag, jag bar satt min heder i pant att sluta mitt verk. Jag vill icke öfvergifva den jag räddat. Clotilda, säg mig om ni ej läser i mina ögon ett hederligt hjertas trosbekännelse? Den unga flickan aflagsnade sig inatinktlikt från grefvinnan och lade sin band i Didiers. Blek af raseri svarade Diana: ij — Ni glömmer att jag är herrskarinna i detta slott ; ni skola icke komma härifrån, utan blifva arresterade aller sammans.