Göteborgsposten – 5 januari 1863, sida 1

grafning; omkring halsen ett rep af avart silke, bundet i en bred knut med fladdrande ändar; hans nedvikna skjortkrage blottade en senig, muskulös, gul hals, och öfver denna höjde sig, insattad i en yfvig svart massa al borstlikt och tjockt hår, presidenten Lincolns sällsynt lilla ansigte och hutvud, med sin betäckning af vildt republikanskt hår. Det intryck, som ställningen på hans extremiteter och hans vinglika, vidt utstående öron utöfvade, måste dock vika tillbaka för det vänliga, qvioka och godlynta uttrycket i hans ansigte; munnen är utomordentligt stor; läpparne, uppspärrade och sträckande sig nästan från den ena polisongen till den andra, hållas nästan endast å sin plats af tvenne djupa fåror från näsborrarne till hakan; sjelfva näsan — ett framskjutande organ — står ut från ansigtet med ett frågande oroligt uttryck, liksom om den vädrade efter någonting godt i vinden; de mörka, fulla och djupt liggande ögonen äro genomträngande, men hafva ett uttryck som nåstan höjer sig till känslofullhet; och ofvan dem skjuta de långhåriga ögonbrynen, löpande på den lilla hårda pannan, hvars utveckling man knappast kan rigtigt bedöma tillfölje af de oordnade, tjocka hårtofyor, som hänga vårdslöst spridda deröfver. Man skulle kunna säga att fastän munnen blifvit skapad för ett gladt skämt, den äfven kan uttala den strängaste dom, som hufvudet skulle kunna uttänka, men att hr Lincoln heldre skulle vilja skipa rättvisa med mildhet och njuta hvad han anser vara lifvets behag, än att fatta en dyster åsigt om menniskorna och verlden, och uppfatta törbållandena i asketisk eller puritansk anda. Den, som mötte hr Lincoln på gatan, skulle icke anse honom för hvad man, enligt bruket i Europa, kallar en gentleman, och jag har, sedan jag kom till Förenta Staterna, hört flera försmädliga hänsyftningar af amerikanare emot honom i detta hänseende, än jag kunde ha väntat bland blott republikanare, der alla skulle vara lika; men det skulle på samma gång icke vara möjligt för äfven den mest mtresserade obsveratör, att gå förbi honom på gatan, utan att fästa uppmärksamhet vid honom;t — Lincoln emottog hr Russell mycket hjertligt och anmärkte, att Londons Times är en af de största makter i verlden; jag vet verkligen icke något som har mera makt, utom måhända Mississippi. Lincoln gjorde på Russell ett godt intryck genom sin skarpsinnighet, humor och sina qvicka infällen. Då Seward vid middagen samma dag språkade med Russell, yttrade han sig äfven i höga ordalag om Jefferson Davis skicklighet, lormåga och personliga egenskaper och förklarade sin åsigt vara, att Söderns secessionistiska rörelse aldrig skulle kunnat lyckas för någon annan så som den gjort och enligt all sannolikhet icke skulle ha egt rum alls. Dagen derefter åt Russell middag tillsammans med presidenten, der han förnämligast frapperades af mr Chase, fader till greenbacks (brefmärkepappersmyntet), som var en af de intelligentaste och utmärktaste personerna i hela sällskapet. Presidenten sjelf var särdeles underhållande, öfverflödande på dessa okonstlade anekdoter, som utgöra en del af hans diplomatiska fond och genom hvilka han undviker nödvändigheten af att fullfölja ett ovälkommet argument. Den allmänna ifvern efter tjenstebefattningar var det fenomen, som Russell hufvudsakligast iakttog under sitt vistande i Washington. Miss Chase berättade honom, huru aspiranterna belägrade henne för hennes faders skull. Han såg sjelf en utaf dem sitta hos barberaren och plötsligt springa upp med sitt halfrakade ansigte, för att rusa mot en förbigående senator. De fleste af dem som bodde hos WilXXX -————— — ——