Göteborgsposten – 5 januari 1863, sida 1

— Må det ske efter er vilja, sire, sade konnetabeln, stötande ut båten från land. — Ro fort, sade Frans, ty jag har, foi de gentilhomme, brådtom att få se hvad min våra goda vänner skola göra då de se oss kommande tillbaka i hvarandras sällskap och arm i arm... Jag är säker på att de skola spricka af harm. Men ro då! utropade konungen. Din båt tyckes hafva kommit i drift. — Jag ror allt hvad jag orkar, sire, men likväl drager strömmen mig med sig. — Låt mig få din plats, och du skall få sc. Och tagande årorua i sina händer började konungen i sin ordning ro, men med lika liten framgång. Under det han arbetade för att uppnå den ena stranden, tycktes en osynlig hand draga båten öfver till den andra. Innan han fått tid att söka förklaring på detta sällsamma fenomen törnade båten på grund straxt invid några pilträn, som stodo med sina rötter till hälften i vattnet. Sårad i sitt högmod såsom roddare ville Frans åter stöta ut och hoppade till den ändan hastigt land, för att med mera kraft kunna skjuta ifrån, men i samma ögonblick sänktes tjugo musköter emot honom. — Sire, utropade Pompårant, som kommenderade den lilla eskorten, vid minsta motstånd är ni död! — Hvad betyder detta skämt? frågade Frans utan att göra minsta rörelse. — Utan att erna det ringaste förgripa oss på er person, nödgas vi förklara er fången ända tills mr konnetabeln upphunnit gränsen,