Göteborgsposten – 5 januari 1863, sida 1

— —— — — Hvad! är det ni, min herre? utropade konungen. häpen, tagande ett steg tillbaka. — Ni har räckt mig edra armar, fortfor konnetabeln, och jag kastar mig deri med fullt förtroende ... Må de som söka mig komma och taga mig derur! — Bra Bourbon! återtog Frans förvirrad, omfamnande honom, du har nyss valt ett skydd, som ingen skall våga kränka, icke ens den djerfvaste! — Jag hade valt det för längesedan, sire, och trodde mig i full säkerhet der, återtog konnetabeln sorgset. Och likväl lyckades man att slita mig derur, icke med våld, det är sannt, men genom list. — Lugna dig, sade Frans; det skall icke hända i framtiden. Rafven låter icke tvenne gånger öfverlista gig på samma vägar. Låtom oss glommma det förflutna, för att blott tänka på det närvarande. — Amen, sir! — Bourbon! afbröt konungen, tryckande konnetabelns hand mellan sina båda, det är omöjligt att du kan föreställa dig min glädje öfver att ensam hafva fullbordat, och det på några ögonblick, hvad icke tvåtusen män som sedan igår ströfvat kring öfverallt kunnat göra. Och att säga att det är jag, konungen, som återför fången till slottet; ty du kan väl icke neka att du är min fånge, fortfor Frans med ett hjertligt leende. — Ni befaller, sire, och jag lyder ... på förhand underkastar jag mig de lagar segraren föreskrifver. — Nåväl, såsom straff, dömmer jag dig att i konungens tjenst ro ända till vassen der vid stranden.