Göteborgsposten – 2 januari 1863, sida 1

— —— — Och det som ayntes allraminst klart, det ar att i stället för att med tacksamhet emottaga den kammare med tvenne sängar som jag erbjöd dem med en höflighet, hvilken man ej är van att träffa hos folk af mitt yrke, svarade de, utbytande en besynnerlig blick, att deras afsigt var att fortsätta resan efter måltiden. Ah, ah! sade jag då till mig sjelf, munkar äro ej vana att nattetid rida omkring på landsvägarne. Låtom oss noga gifva akt! Frans kände vreden stiga sig åt hufvudet; han var frestad att ropa på ett par gardister och låta hänga Grouillard. Men som han ännu ingenting fått veta om konnetabeln beslöt han att vänta och uppskjöt utförandet af denna plan tills senare. — Jag märkte då, fortfor källarmästaren, som jag bade gjort mig till en pligt, välförståendes, min kapten, genom ett titthål, som vi värdshusmän bruka borra i väggarne, för att kunna se hvad som tilldrager sig hos oss, då märkte jag och hörde, med egna öron att den ene af de båda fransiskanerne, som stigit upp för att gå ut, sade till den andre, som ställde tillrätta sin klädsel: — Må djefvulen anamma mig, om de någonsin gå att söka konnetabeln af Bourbon under denna munkkäpa! — Det var konnetabeln? utropade Frans. — Han sjelf, min kapten. Jag hade hos mig mr de Bourbon som edra raska skyttar fåfängt förföljt allsedan i går afton . .. denne flykting, på hvars hufvud ett pris... — Och hvar finns han? utropade Frans resande sig upp, blek af rörelse.