Göteborgsposten – 2 januari 1863, sida 1

1, känna dem såsom sådana. Må emellertid 186 rättvisa de glada förhoppningar, som 186 ingifvit oss, att nemligen vi nu stå vid ran den till en ny framåtskridandets era i frihe för vårt älskade fosterland; ingen skall kunn med mera fröjd än vi inregistrera det möjlig faktum at att privilegierna godvilligt och pa triotiskt offras på sosterlandets altare. Med det nu ingående året skola de ny: författningar träda i kraft, på hvilka vi fö vårt kommunala och provinciela lif byggt s I mycket. De skola till en början säkerliger såsamka de medborgare, som egna sig åt de sallmänna värfven, mycken tunga och besvär men det allmännas angelägenheter hafva mec sig någonting lockande och det medborgerlig: förtroendet har sin egen tjusningskraft. Men grundvalen för såväl ett utvecklad: kommunallif som en alltid vaksam och tidsen ligt arbetande folkrepresentation är folkupplysningens och allmänbildningens spridande öfver allt. Argumenterna mot representationens grundande på en allt mera demokratisk basis skola förlora i vigt, i samma mån som upplysningen sprider sig till alla folk-klasser. De bildningens frökorn, som nedläggas i en nations sköte, skola alltid bära sina gagneliga frukter, ty med bildningen följer ett stolt Sjelfmedvetande, och folkens sjeltmedvetande är medvetandet af deras frihets höga värde; blott den råa, okunniga massan kan förfäas och förslafvas, den bildade nationen motstår segrande den annalkande förtryckaren och mot dennes inkräktningslusta sätter hon med eldig hug sin glödande fosterlandskärlek. Det är derföre en glädjande syn för en hvar att se, huru folkupplysningen omfattas med itver af alla dem, som hafva landets och kommunernas angelägenheter om händer. Det bådar godt, och är ett lofvande järtecken till att friheten i Norden ännu i sekler skall stå lika oböjd som förut. Och denna förhoppning kan man desto säkrare hysa, som i den riktning folkbildningen tagit i våra dagar ej ligger någon lutning till slapp öfverförfining, till en sådan vekhet, som skaftade lasterna inträde i de forna grekiska och romerska väldena, samt undergräfde dem för många sekler. Tvärtom syftar man här mera på äfven kroppens utbildning i harmoni med själens, och tramtidslöftet härför ha vi i den visade hogen tör vapenöfningars och annan gymnastiks införande i alla skolor, en åtgärd som skall skaffa landet härdade män, af hvilka hvar och en redan från barndomen lärt sig med skicklighet handtera sitt gevär. Derigenom skall folkbeväpningen bli en sanning, hela folket skall sålunda snart stå väpnadt, och den stora frågan om, huru vi skola värna oss, skall vara löst. I sammanhang härmed gläder det oss att fortfarande kunna förklara, det skarpskytteideen alltmera utbreder sig och börjar antaga en imponerande gestalt. Vigtigast är likväl, att denna id äfven på landet blir föremål för samma entusiasm som hittills i städerna; detta är dock svårare, men den i frågan visade lifaktigheten hos ständerna och isynnerhet regeringens ådagalagda vilja att understödja i sin mån ideen, genom bl. a. skarpskytts befrielse från första årets beväringsexercis, skola otvifvelaktigtsnart gifva lif åt rörelsen äfven på landet. Vår nationala sjelfständighet integrerar i Nordens, den ena betingar den andra, utan ett sjelfständigt Norden kan ej ett sjelfstänligt Sverige tänkas. Betryggandet at bådadera skall derföre vara vår förnämsta tanke, och vi söka det, vi skola äfven finna det, i den nära anslutningen till våra brödrafolk. Allt). vad som befrämjar densamma och banar våäsen för det slutliga realiserandet af den skanlinaviska iden är derfore af stor betydelse ör oss svenskar, liksom för dem på andra si-l R—