Göteborgsposten – 30 december 1863, sida 1

tjugo af edra trognaste anhängare, alla bade modiga och vapenkunniga, alla glada att Ända till sista droppen så gjuta sitt blod för er. — Pomperant, inföll konnetabeln, företaget är alltför vådligt att jag skulle låta dig ensam försöka det. Du skall icke lemna mig, utan vi färdas tillsammans. — Det skulle vara en oforlatlig oförsigtighet, monseigneur, svarade ädlingen, och jag vågar vara eder olydig härutinnan. Betänk att af eder räddning bero alla dessa tappra ädlingars öden, som så ädelt egnat sig åt eder sak. — Nå, min trogne vän! sade konnetabeln suckande; res då ensam, efter det måste så ske. — Tack, mouseigucur! Och klockan fem, när slottsklockan slår första slaget till Angelus, så skall ni komma ut till oss. — Jag skall troget infinna mig på mötesplatsen, återtog mr de Bourbon med värdig, nästan högtidlig stämma. Hvad som än må hända, så räknar jag på er, som ni kan rakna på mig. Pompårant kysste konnetabelns hand och nedsteg i båten der Moucheron väntade, hvarefter han sände mr de Bourbon ännu en afskedshelsning. — Snart, monseigneur, sade han. — Snart, upprepade konnetabeln, och måtte himlen beskydda dig på din färd, min vän! Båten gled utan buller öfver till andra stranden, och Bourbon som följde den med ögonen såg den snart försvinna i den täta morgondimman som uppsteg ur dammen.