Göteborgsposten – 30 december 1863, sida 1

I alla händelser böra vi nu kunna tag för gifvet, att man atven åt den öfre kammare sinom regeringen vill guva en lberal oc ttolkelig tournure. Det bör nemligen lemunas ur sigte, att från den nuvarande re geringen utgått de egentligen frisinnade kom munaloch landstingsforsattmngarno, hvilk skola i grund ombilda hela värt sociala ii och gifva ny spänstighet åt den gamla sven ska samtundskroppen genom det ht som sjel styrelsen allud medfor. Kommunallorsattunn gen gitver tillträde ull behandling at de resp kommunernas angelägenheter åt en hvar, son vetat gora sig tortjent al sina närmast omgif vande personers förtroende; trån de inskrauk tare kommunala värfven otvergar den tortro ende egande medborgaren till behandling a länets mera omfattande angelagenheter, i de han inväljes i landstinget, der hans blick redar måste vidgas och klarare uppfatta kommunen: tördel, såsom integrerande i länets. Hvac vore naturligare, än att den förtjenstfulle med: borgaren, den af siua kolleger aktade och upphöjde, kunde från landsunget ingå i en annu mera omfattande representalion, nemligen i öfre kammaren, hvilken sämedelst blefve olutlänken i den vackra kedjan, inneslutande i sig de mest framstående, af medborgerligt anseende mest fortjenta och i allmänna vari mest bevandrade män? Naturligtvis kan det ej vara vår mening, att vilja inskränka valbarheten till blott medlemmar af landstingen, utan afse för dem valrätt till öfre kammarens ledamöter. Den sotring, som genom denna gång at valrätt till ofre kammaren skulle ega rum, skulle ovedersägligen af denna kammare skapa en elit representation, sadan intet land skulle kunna forete den bättre. Densamma skulle ega en verkligt demokratisk karakter, utan att derföre kunna hemfalla till felet att bli ett viljolöst verktyg för en uppbrusande dagopinion. Att döma af de förberedelser, man redan börjat här och der vidtaga i hänsyn till landstingen, vill det synas som att desamma sxola komma att ega ett tillräckligt konservativt element, för att man ej skall derinom behöfva befura någru omstörtningsanlag. Isynnerhet skall den besutna landtadeln, hvilken äfven euligt sakens natur maste med förkärlek komma att egna sig åt det allmänna, sedan den försosfande sjeltskrifvenheten försvunnit, utan tvifvel komma att bli inom landstingen ganska talrikt representerad, så att den öfre kammaren i ordets ädlare bemärkelse skall bli ett nytt Sveriges riddarhus, men ett riddarhus, till hvilket forbjensten och ej allenast börden gifver tillträde. Då det ligger i karakteren af vår tids politiska utveckling, att utbilda den konstitutionela monarkien i riktningen af demokrati, och såmedelst frånskilja hierarkien och byräkratismen, må man väl icke finna det oegentligt, att prelater och embetsmän sannolikt ej skolu erhålla någon framstående del i denna representation, såframt de icke på annat sätt än uteslutande med anledning af sina innehafvande poster gjort sig af sina medborgares förtroende förtjenta. En dylik öfre kammare vilja vi hoppas äsyftas i det väntade kongl. förslaget, isynnerhet som densamma skulle stå i fullkomligt logisk konseqvens med och, så att säga, utgöra en fullkomniug af det system regeringen infört i landet genom kommunaloch landstingsförfattningarne. Angående valrätten och valbarheten till den lägre kammaren, Folkethiuget, tro vi väl knappast att det gitves mer än en mening, ehuru man dock vili låta påskina, att regeringen härvid skulle haft teudens till samma fel som vidladde konung Oscars förslag, enligt hvilket siffran, såsom betecknande egeudomsvärdet, och ej förtjensten var den bestämmande faktorn, och velat förorda en efter våra egen