Göteborgsposten – 30 december 1863, sida 1

spärhundar skulle anställa jagt. Om trenne timmar kommer jag tillbaka hit, och vi bege oss gemensamt härifrån. — Men det är ingen fara på färde, invände konnetabeln. De kungliga spionerna och soldaterna ha redan genomsökt alla skogar och slott i närheten, och hafva nu återkommit modlösa och öfvertygade att de varit illa underrättade och förda på falskt spår. — Monseigneur, svarade Pompsrant, försynens hand, som fört oss ifrån Chantelle ända hit, och som förunderligt räddat oss ur alla på vägen utlagda snaror och bakhåll, kan icke så tvärt öfvergifva sitt verk. Tro mig, fresta ej Gud; låtom oss hoppas på försynen men vi böra äfven bidraga till vår räddning. Men för att bidraga dertill, min kära Pomperant, sade mr de Bourbon, tycker jag att vi i första rummet böra laga oss ut ur fängelset. — Ofverlemna omsorgen derom åt mig, svarade kaptenen. Hvad är klockan, Moucheron ? fortfor han vändande sig till dvergen, som med en åra i hvardera handen, och sittande på toften i den nyssnämnda båten, blott tycktes vänta på en signal för att genast sätta af. — Klockan slår straxt två, messire, svarade Moucheron, ty jag bör härifrån stegen af den aflösande vakten. — Tre timmar äro mig nog, monseigneur, återtog, Pomperant, för att upphinna herrar de Varennes och de lEseure, hvilka jag uppdragit att gå förut och bana oss väg. Med deras hjelp organiserar jag och omgifver er på er väg med en osynlig eskort, som alltid är färdig att skydda er om ni blir angripen. När klockan slår fem sätter ni öfver dammen