Göteborgsposten – 30 december 1863, sida 1

Moucheron återkom lika tyst som han aflagsnat sig, och gjorde fast båten samt tillstängde gallret. — Nå, Moucheron, frågade konnetabeln, gick öfverfarten lyckligt för sig? — Ja, monseigneur, blef svaret, tack vare den täta dimma hvari vi voro insvepta. Tvärtigenom mörkret skymtade jag skildvakten som med wmusköten i hand tycktes lyssna efter något besynnerligt buller i dammen, men han märkte intet. — De lymlarne hålla god vakt, som det tycktes, sade mr de Bourbon oroligt. — Så god vakt, monseigneur, att jag tviflar på att ni kan slippa undan klockan fem, utan att blifva sedd. — Hvad gör det? Det är icke så långt från den ena till den andra stranden. — Det är icke heller långt från vallen till vattnet. — Med tio årtag, fortfor konnetabeln, är man öfver i skogsdungen på andra stranden. — Visserligen, svarade dvergen, men med ett enda bössskott kan man också sända er direkee in i evigheten. Mr de Bourbon lade med ett småleende sin hand på Moucherons hufvud. — Min narr, sade han, resonnerar som en vis man. Moucheron bugade sig djupt. — Di jag strök omkring igår här, för att rekognosera, fortfor ban, upptäckte jag händelsevis slottsfiskarens smutskyffe, och utan den hedersmannens vetskap tog jag mig friheten låna hans helgdagskläder, i bvilka ni, mr konnetabel,