Göteborgsposten – 30 december 1863, sida 1

för framtiden måste vara herrlig för den eller de, som gå i spetsen för folken; och vi bängilva oss derföre med fullt förtroende åt den glädjande tanken, att vår raske konung, nitiativ-konungen kallar honom en engelsk resande, skall, hvad på honom ankommer, göra allt, för att höja oss från det dike, i hvilket vi nu en gång stjelpt med vår syrhjuliga statsvagn, samt åter hjelpa oss fram på den sanna frihetens stora farväg. Det år denna nyårsgäfva vi af konun;:en vänta — och vi skola ej vänta förgäfva brefvarne Russell och Manderström. I den engelska tidningen Morning Heraid för den 16 dennes läses toljande pikanta och tor tänkesättet inom England i danska frågan ytterligt betecknande artikel: Om vi tå sätta tro till danska regeringens organer, har vår utrikes minister funmt den som med honom kan mäta sig. Han har blifvit anrättad med något af sin egen sås, och allmänheten torde finna anrävtningen ganska smaklig. Då den svenske utrikes ministern, — som vi förmoda i tidningarna — läst den ädle lordens beryktade SchleswigHolsteinska depesch, har han skrifvit till sin minister i London, att ,då lord Russells depesch om Slesvigska frågan icke synes varit afsedd för andra än Daumarks fiender, eller för dem som äro i okunnighet om frågans verkliga ställning, vore svenska regeringen — som icke tillhör någondera af dessa kategorier, — grefve Russell tacksam derför att han ej meddelat Sverige en afskritt af denna depesch. Detta är, så nåra som på ett hår, den ädle lordens eget skrif sätt, med den enda men vigtiga förbättring att den så opåkalladt gisna lexan råkar att vara tullkomligen vältörtjent, Då depeschen ej blilvit den svenska utrikesministern meddelad, hade han ej mera rätt att kriticera grefve Russells naovishet, än den ädle lorden bade att tillåta sig den; men kritiken är så god aw vi måste olvorse med dess form, och det är omöjligt att kunna beklaga sig otver ohöfligheter, yttrade vill en minister, som gör det ull sitt hufvudsakliga yrke att vara ohöflig mot vanskapligt smnade makters ministrar. Vi förmoda att gretve Platen icke dristat att fur lorden uppläsa denna obehagliga kritik, men att jan åtnöjt sig med att deraf till Foreign office sända en alskrift, och som denna icke finnes intagen på sitt stalle i den samling at depescher i detta ämne, som haromdagen var intord i London Gazelte, kunna vi latt antaga att den ädle lorden i ett utbrott al förargelse kastat den på elden. Vi begå likväl en stor orättvisa mot svenske utrikes ministern, då vi sätta honom i samma kategori som vår utrikes stats-sekreterare. Ehuru hans depedch vid första päscondet tyckes vara opåkallad, innebär den dock ett ganska vigugt yttrande. Hans excellens har icke på detta pärande sätt tillbakavisat grefve Kussell eulast och allenast for att tilllredsställa en oforbälterlig häg ant ådagalagga siv spetsiga krifistallaretormäga. Hans afsigt har vart att bestamdt konstatera Sveriges bes. ut att understödja Danmark emot Tysklands anfall. De åsigter han uttryckt må i och för sig sjelfva vara riktiga eller oriktiga; hvad som är v:sst ar att de delas af Sveriges och Norges olk. Dessa vilja ej otvergifva sitt beslut att )i-tå sina skandinaviska stamforvandter, om uven England väljer at lägga sin vigt i den indra vägskålen, och använder allt sitt iuflyande att draga Frankrike och Ryssland på in sida. Den omständighet, att Ryssland fordarat sig instämma i lord Russells ärigter vorde öppna ögonen på de personer, hvilka