Göteborgsposten – 29 december 1863, sida 2

Knappt hade den underliga varelsen vidrört marken förran den på syra sotter gjorde nägra spräng, tills den kom i närheten af jernburen, och reste sig i upprätt ställning. Då först igenkände konnetabeln och Pomprant att det var mr Moucheron som spelade spindel. — Uv d! Är det du, min trogne tjenare? helsade honom mr de Bourbon. — Jag sjelf, monscigneur, svarande Moucheron helt lågt och görande ett tecken som ålade hans åhörare att iakttaga tystnad. — Hvilken sällsam väg har du tagit för att komma hit ned till oss? frågade Pompårant sakta. — Jag hade något att tala i förtroende med eder, nådige herrar, fortfor dvergen, ännu mera sänkande sin röst, och var tvungen att taga vägen igenom hörselröret. — Fort, Moucheron! afbröt konnetabeln, är du öfverbringare af någon ledsam nyhet, som det brukar vanligtvis vara fallet, när den föregås af det olycksbådande uggleskriet? — Först och främst är jag öfverbringare af en butelj gammalt vin, svarade dvergen, triumferande uppdragande ur sin ficka en lång och flat flaska. i De begge fångarne grepo ifrigt derefter och drucko broderligt ur buteljen, i brist på glas. Den var tomd inom några minuter. — Mitt barn, sade konnetabeln, ditt vin har fröjdat och styrkt mitt hjerta. (Forts.)