Göteborgsposten – 29 december 1863, sida 2

Frän Utlandet. Från Amerika när oss nu den vigtiga underrättelsen att Nordens kongress förkastat presidenten Lineolns proklamation om befrielse för de slafvar, hvilka tillhöra anhängare af Sydförbundet, som icke före d. 1 jan. 1868 återinträdt inom Unionen. Meningarne om denna proklamation hafva varit delade. Allmänt har man gillat hufvudiden: slafvarnes befrielse, men sättet och tiden för denna befrielses realiserande hafva underkastats från många bäll en skarp kritik. Under nuvarande orediga förhållanden, skulle en så kallad slafbefrielse i Södern endast bli signalen till de mest skriande och hårresande väldsgerningar. Vi hafva i Polen haft ett nära liggande exempel på hvilka bedrifter en tygellös, okunnig, rusig och blodtörstig hop kan göra sig skyldig till, da den får rå sig sjelf — och det finnes väl ingen, som kan påstå, att negerslatvarne skulle med mera moderation och bildning begagna sig af sin första ögonblickliga revolutionära befrielse, än Polens bönder? Plantagernas förhärjande, uppbrännandet af de hvitas hem, plundrandet at deras dyrbarheter, skändande af deras qvinnor, mord och andra våldsverk skulle otvifvelaktigt inom få veckor göra Södern till en ödemark, der de ögonblickliga despoterna, ena stunden frossande, den andra stunden skulle smyga hungriga omkring, girigt spejande efter rof, för att stilla sin törst och sin hunger. De skulle kanske tillochmed kasta sig i massor på de närgränsande staterna och sålunda blifva för dem ett plågoris, tills dess man skulle nödsakas använda beväpnad styrka, för att hålla de tygellösa skarorna i styr. Dessa senare skulle sälunda snart åter betiuna sig under oket, och enda skilnaden vore, att de bytt om herrar — föga antagligt är derjemte, att yankees skulle behandla dem mildare än deras förra herrar. Den hos yankees framstående egenskap af kull egoism gifver oss ej något berättigande att vänta af dem ett mildare regemente. Hvad skulle väl resultatet bli af denna storartade emancipation, med hvilken Lincoln måhända haft en på sitt sätt god mening, fastän han saknat tillräckligt förutseende blick, för att skönja de i tramtiden hotande verkningarne deraf? Resultatet skulle vara de hvitas förfärande decimering i Södern och dettas förvandling till en rykande ruin, hvars aska visserligen skulle vara ett godt gödniugsämne, men dock vore alltför dyrbart samt, hvad yankees kanske i hem: lighet önska, nya egare af den genom våldsverk törvärfvade egendomen. Vore detta resultat önskligt, vore det öfverenstämmande med civilisationens intresse, vore det menskligt? Skulle man ej kunna anse, det en långsam och fredlig befrielse, utförd af Södern sjelf — och till RKC