Göteborgsposten – 29 december 1863, sida 1

föraktligt till korgen med foten, och började gå fram och tillbaka i kammaren, trots smärtan som förorsakades af hans blessyr, under det hans tankar i detta uppsvallande tillstånd irrade från Diana till Clotilda och uppväckte hans förtviflan öfver att han ingenting nu förmådde uträtta för denna senare. — Ingen, utropade han, skall ingen komma till min hjelp ? — Ni bedrager! svarade en gnällande röst som tycktes komma ur korgen innandöme. Didier vände sig häpen om. Han blef det ännu mera när han såg flaskor och pastejer som lågo i korgen häftigt kastas åt sidan, och dvergen hoppa upp på golfvet med samma spänstighet och snabbhet som dessa tomtegubbar med roesorsjedrar, inslutna i askar, hvilka utgöra barns på en gång förtjusning och fasa. — Du här, Moucheron! utropade han storögd. — Jag sjelf! svarade dvergen. — Min vän, det är himlen som skickar dig hit. — Säg snarare att det är djefvulen sjelf, ty den der iden har jag icke kunnat få af mig sjelf. — Du må vara nedfallen från himlen eller uppstigen från helvetet, så är du i alla fall välkommen. — Jag tviflar alls ej derpå, mr Didier. — Men genom hvilken händelse? — Jag visste att ni var fången. Då mitt öra alltid är vaket och på sin post är det mig icke svårt att hafva reda på hvad som tilldrager sig. Man bar redan anklagat er för ett dussin brott, det ena värre än det andra. De äro för närvarande allmänna samtalsamnet. Ma foi! sade jag till