Göteborgsposten – 29 december 1863, sida 1

i Madagascars affärer, que voulez-vous! ave des diplomates boucles! Det gifves skuggor i målningen, det a sannt, men de tjena egentligen endast till at förläna dagrarne en större relief och de är icke af natur att skola störa vår nyårsglädje (allid med undantag af den fatala historie! om grekiska republiken). Det är sannt, at turkarne åter fallit in i Montenegro och at hela detta land (hela detta land!) kokar af er mäktig nationell rörelse, liksom Vesuvius före ett utbrott sjuder af sin inre eld, men precis detsamma har skett förr utan fara för vorldfreden. — Det ar sannt, att frågan om de blandade äktenskapen synes en gång för alls hafva retat de svarte deruppe i Stockholm till ett raseri, som icke bådar godt för enar förväntade annu rigtigare reformfrågor; d:i Runsten ryter redan med stor pathos: -ae ull, ni! att ni inte faller på grundvalens börn. sten och blifcer krossad! och biskop Anjou har utdelat parolen med dessa heroiska ord: Då en mensklig institution ej vid en stor brytning vill do en neslig strådöd, måste den lefva i sina grundsatser och hålla i intill ändan; men hvartör skulle ioke en serafiskt helande mild anda kunna just i grefvens tid och litet före ändan komma att blidka dessa himmelska törbiltriogar och stilla dessa upprörda vågor ? Och är det ej tillåtet att tänka eg den möjligheten, ait när den stora konflikten mellan stat och kyrka inträffar, denna kris, med alseende på hvilken biskop Annerstedt på förhand förklarat sig öppet hylla den i sin tid at den stora Lojola så starkt accentuerade åsigten, att presten då Åheldre måste lyda Gud, an menniskor, är det icke tillåtet, säga vi, att tro på den möjlighet, att sjelfvaste besagde biskop då i sista ögonblicket gifver sitt stånd, silt fädernesland, verlden, det lysande skådespelet af en klok man, som ändå helt lojalt underkastar sig den borgerliga ordningen och — behåller sitt goda stift? — Det är sannt, att neapolitanarne hafva varit litet på benen igen, att de hatva sammangaddat Sig för att ropa pereat för diktatorn Lamarmora, den de hafva svårt att tåla som högsta myndighet i hufvudstaden alltsedan den nista aflaren mot Garibaldi, ja att de till och med låtit vissa högljudda försmädligheter falla mot Jeltva Farini dertör att denne icke redan besagnat sin nya ställnivg som minister till att skilja Lamarmora trån hans besagde hatade myndighet, men allt detta tyckes dock endast vara en ögonblicklig uppbrusuing och i sjelfva verket hvad vill man mer, sedan Garibaldi sjelt, denna seklets sällsammaste man i så många afseende, redan med sitt haltlåkta ben går ombord på en ångare för att begifva sig ater till sitt kära Caprera att der gomma sig undan bravorop, hymner och manifestationer? Alltså, det ena sammanlagdt med det andra, tidstörhållandena kunde vara vida sämre, an de äro, och vi sluta detta året bättre, an mycket under dess lopp gifvit oss ratt till all gora räkning på. Vi erinra i sådant afseende endast om de brydsamma händelserna Kina och Taipingarnes vidtutseende uppresding, om kurturstens af Hessen betänkliga säll att behandla preussiska generaler, om denna andra katastrof i Preussen sjelf, vi mena deputeradekammarens uppträdande mot militärbudgeten och ministerens tvungna reträtt, om skandalerna i Italien, om lektor Ljungberg och prostlådan, om Lunds domkyrkas rysligt tillämnade instörtning, om maJur Stjernavards kannibaliska attentat mot den (ria pressen och dess referenter, om systrarne Nerudas mankemang i Jönköping, om lord Russells famösa not till den danska regeringen, nu senast om HEugenebulevarden och bvad dermed står i sammanhang. Vi hafva lyckligt kommit undan dessa och tusen andra