Göteborgsposten – 29 december 1863, sida 1

mig sjelf, en så stor brottsling måste hafva behof af denna verldens smäåfolk. En råtta kan sondergnaga det nät som fängslar ett lejon! Det var, som ni sett, ej svårt att komma till er, ty min lilla växt gjorde att jag har begagnat den som en bärstol för att komma till er. — Tack, min slipade Moucheron, tack! Din handling är verkligen hjeltemodig och du är bestämdt den snillrikaste och djerfvaste bland allt småfolk i verlden. I denna stund ser du mig storligen bekymrad, icke för mitt eget öde, utan för Clotildas. Dvergens ansigte förvreds till en vidunderlig grimas, som egentligen var ämnad att föreställa ett småleende. Med vigtig min återknöt han samtalets tråd. — Gif allt bekymmer på båten, mr Didier, sade han; er skyddsling har för ögonblicket intet att frukta af menniskors ondska. — Hvem har då räddat henne ur den brydsamma ställningen ? — Vid Belzebub! Kan ni icke gissa det, kära herre? — Du, min redlige Moucheron? — Och såsom minne och vittnesbörd derom bär jag denna ärorika skråma, hvarmed den stormäktige konungen af Frankrike värdigats i sin vrede undfägna mig. Att blifva blesserad af konungens egen hand, eller rättare sagdt af hans ogens värja, är icke det en heder som uppväger allt det elände jag utstått sedan min flykt från Moulins? — Du vore värdig ett riddarslag, vän Moucheron, och ingen vet huru tiderna kunna vända sig. Moucheron smålog.