Göteborgsposten – 27 december 1862, sida 1

sina farhågor betydligt förökas, men hoppades ännu, ty Clotildas namn hade ju ej blifvit nämndt, och grefvinnan kunde möjligen mena någon annan. — Madame, gyckla icke med min smärta, sade han med bäfvande röst. Är den unga flickan som jag fört hit verkligen i en så allvarsam fara? — Ah! Ni darrar för Clotilda! Min aning var tyvärr endast allt för sann! Det är henne ni älskar! sade grefvinnan smärtsamt. — Jag skall rädda henne! utbrast den unge mannen, — Ni skulle då vilja inlåta er i täflan med konungen? Det er just hos honom som jag skall begära rättvisa. Olyckliga barn! Ni vill då dö i något fängelse ? Han knäppte i hop händerna. — 0! jag ber er madame Diana, ni som är herrskarinna i slottet, beskydda Clotilda, hjelp mig i mitt befrielseverk! Om jag förolämpat er, så glom det och hjelp mig! — Ni är tokig, Didier. — Om det är sannt att ni älskar mig, så skall min bön beveka er; qvinnor som älska äro ädelmodiga och förlåtande. Ni skall hafva forbarmande med den oskyldiga flickan; hon vet ingenting af min kärlek, men hon har räknat på mitt beskydd. Min enda dröm är att rädda henne och att tillförsäkra henne lugn. Grefvinnan fäste på honom en dyster blick. — Om jag låter beveka mig af edra enträgna böner,