Göteborgsposten – 19 december 1862, sida 1

konsten, och tjenarne afvaktade med tillsörsigt den utlofvade verkan af läkemedlet. Och verkligen hade Didier knappt kännt några droppar af den kostliga drycken bana sig väg emellan hans hopbitna tänder, förrän han utstötte en lång suck joch uppslog sina tunga ögonlock, samt kastade förvånade blickar omkring sig ; derefter tillslöt han dem ånyo och tycktes gifva vika för en obetvingig sömn. Under det de förbluffade tjenarne med ett gillande sorl belönade den skicklige hofmästaren, öppnades en liten dörlångsamt, och en ung, hvitklädd qvinna visade sig på trör skeln. Det var grefvinnan Diana. För att komma till Didier hade hon begagnat en lönngång i den tjocka muren, hvilken gick till den unge mannens rum, Anländ dit hade hon stannat oviss och tvekande; vridande sina tjocka lockar emellan de långa fina fingrarne tycktes hon kämpa emot en tanke som, likt en magisk andesyn, dref henne framåt. Hennes ögon lyste af en sällsam, nästan hemsk eld, hennes ansigte var så blekt, att man kunnat tro att allt blodet rusat till hennes hjerta, och hennes knän vacklade. Utan tvifvel kände hon lust att draga sig tillbaka, men när bon såg de närvarandes blickar fästa sig vid henne med förvåning, blygdes hon för denna ögonblickliga tvekan och svaghet. Hennes stolthet återgaf henne hennes viljekraft, och hon närmade sin med snabba steg till sängen der Didier hvilade samt befallde, utan att yttra ett ord, med en blott vink tjenarne att aflagsna sig.