Göteborgsposten – 18 december 1862, sida 1

i alla sall bättre ut än att öppet erkänna a det skedde derför att förslaget är så okris ligt. Ö på detta för slag säkerligen kan räkna till de allra vigtigaste vid denna riksdag — naturligtvis anse många frågan om jernvägs anläggningarne för vida vigtigare — anser ja sdet vara af intresse att redogöra sör de motive som foranledt utskottet att tillstyrka dett: förslag och gör derför ur utskottets betänkan de följande utdrag, med förbigående af dei långa inledande reciten, i hvilken dels försla get betraktas från historisk synpunkt och dels redogöres för hr Rundgrens bekanta yttrande i ståndet vid remissen till Lagutskottet. Ut skottet yttrar: Af hvad sålunda och i öfrigt blifvit an. fördt, bar dock utskottet icke funnit sig öfvertygadt hvarken om förkastligheten af den princip, hvarpå förslaget hvilar eller om obetydligheten af densammas upptagande i vår lagsuftning. Hr doktor Rundgren synes utgå från det autagande, att förevaraude törslag är att betrakta mera såsom en kyrklig än som en borgerlig lag eller att aet hulvudsakligen är en kyrklig fråga, som deri beröres, men denna uppsauning torde vara mindre riktig. Icke såsom skulle förslaget ej beröra ett ämne, som är i ännu gallande kyrkolag upptaget, men det är längesedan insedt och jemväl af senast nedsatta kyrkolagskomite antaget, att denna lag innehåller en mängd stadganden, som, enligt en senare tids åskädningssätt, ingalunda äro af kyrklig utan af rent borgerlig natur. Sammanblandningen af så olika lagsuftningsämnen var mindre förvillande är 1686 än den blifvit under tidernas lopp. Då var ännu principen om kyrklig enhet strängt vidhållen, och en lag för svenska kyrkan var jemvål en lag för svenska staten och dessasamtlige medborgare. Men grundsatsen om kyrklig enhet, uttalad flerestädes i vår äldre lagstiftning, bland annat genom kyrkolagens bud (3 kap. 8 S) att nalla af fremmande religion, som här i riket bo och vistas, skola låta döpa sina barn at våra prester, med våra ceremonier och böner, har sedermera blifvit i våsendtlig mån rubbad, förnämligast genom tillåtelsen for här bosatta, främmande trosbekännare att uppfostra eina barn i den lära de bekänna, samt genom upphäfvande af landsforvisnings-straffet tor affall från den svenska kyrkan. Härigenom hafva uppstått särskilda klasser af svenska medborgare, som ej bekänna statskyrkans lära, men om hvilkas sedliga lif staten icke destonnndre är pligtig att sig vårda. Då nu de äktenskap som statens lagar medgifvit främmande tros bekännare att ingå, följaktligen måste af staten anses lika bimdande och säledes af lagstiftaren lika respekteras som äktenskap emellan statskyrkans medlemmar inbördes, följer ock deraf, att lagsuftaren, hvars uppfatimug af äktenskapet alltid måste vara enabanda, icke kan annat än lagsufta för detsamma så-om en blott sedlig institution, byggd på en allmänt religiös grund, men icke nodvandigi på en ovangeliskt-kristlig. Väl må lagetistaren anse det ethiska bandet makarne emellan — bandet af inbordes karlek, tortroende och uppoffring — säkrast befästas genom en gemensam bekännelse af den Jära staten antagit säsom den högsta; men han kan ej, med bibehållen konseqvens, anse detta band endast deri genom kunna betästas. Men med den sålunda för lagstiftningen i detta ämne angifna utgångspunkt — den enda hvilken ej torde jälvas hvarken af traditionerna från den kristna kyrkans äldsta tider eller af främmande folks historia, minst från våra dagar — inser man lätt, att staten, utan afseende å skiljaktiga trosbekännelser, måste tillåta äktenskaps ingående emellan alla de statsmedlemimnar, hvilkas qvalifikationer ej hindra antagandet att deras äktenskap kan blitva hvad staten at ett äktenskap fordrar eller en sedlig institution. Derföre äro ock blandade iktonskap emellan kristna trosbekännare rodan i vära dagar medgifna. Och då mosaisnen jemväl är en i Sverige tillåten kult och sess uppfattning af äktenskapet godkänd genom statens erkännande af giftermål emellan judar nbördes, synes det utskottet vara en konselvens i lagstiftningen att den jemväl tillåter iktenskap emellan statens kristna och mosaiska medlemmar. Epithetet voskristligtill lessa slags äktenskap lärer lika litet bevisa ;got deremot, som benämningen oprotestanisk skulle kunna ådagalägga förkastligheten if ett äktenskap emellan en lutheran och en -atholik. Åktonskapet är ock äldre än kritendomen och aktades ofta till och med af tedningen lika högt sem sedermera i kristna tater. — Att såsom anmärkt blifvit, svenska yrkans oberoende skulle genom medgifvanle af ifrågavarande slags äktenskap på det llvarsammaste hotas, kan utskottet icke anaga. Utskottet anser henne tvärtom, genom anningen och styrkan af sin lära vara nog häktig, icke allenast att värna sitt eget obeoende, utan äfven att afhålla mången af dess mA ————