Göteborgsposten – 17 december 1862, sida 1

återtog han; jag är ledsen att jag ej medtog min astrolog, Cornelius Agrippa, som skulle kunnat besvurit dem. Men jag har kunnat försvara ingången till grottan, der ni var gömd, och nu då ni är under mitt beskydd ... — Alta er derför! upprepade den hemlighetsfulla rösten, denna gång ännu gällare. Clotilda tackade i sitt hjerta dvergen Moucheron för hans lägliga mellankomst, men hon började darra för de förfärliga följderna om han blefve upptäckt. Frans 1:ste hade trott sig märka att den mystiska rösten utgick från den stura foyern i kaminen, hvilken var, som förut är nämndt, fylld med buskväxter och trän. Han gick ditåt, hållande facklan i enå handen och sin dragna värja i den andra — Sire, hvad ämnar ni göra? utropade Clotilda förfärad. — Tykta en oförskämd, som gjort sig skyldig till majestätsbrott. Och på samma gång sänkte konungen trenne gånger sin värja igenom buskverket i den stora foyern. Råkade klingan någon mensklig varelse eller blott tomma rymden, det är en oafgjord fråga. Ingen klagan, intet. skri besvarade konungens sällsamma attack, men då han ånyo. ville närma sig och böja sig öfver, för att vika grenarne åtsides, skakades de så våldsamt att lågan slocknade. Clotilda kände sig färdig att svimma. Frans 1:ste åter blef lika bestört som ursinnig öfver att se sig trotsad och störd i sitt galanteri, och sökte sig i mörkret väg till dor