Göteborgsposten – 17 december 1862, sida 1

AA — — bera, låt det ligga der! Paris ligger vid Seinen och det ligger bra; Rom skall låta bli att vilja sköta oss, och till vedergällning skola vi låta Rom sköta sig sjelf. Detta är i korthet hr Girardins nyaste räsonnemang. Man inser lätt att det innehåller endast allvarsamma korollarier. Att låva Rom sköta sig sjelf, det är att taga den franka besättningen derifrån och låva exkonung Frans försöka, om han för sin del mäktar hälla det verid-liga påtvedomet uppe med si Åpbee krigsminister och sina elit-rofvarekompamer. (Ty Hans exueapolitanska majesvä häller tforutarunde en krigsminister 1 Rom och hans arme ar liten, men naggande god!) Au låta Kom andtligen skota sig Jelf, — au säta pre-terna så der och göra sin sak på egen haud, — att såga ull biskoparne: ÅN. har lange varit några kaxar och or har him: melens speciella nåd med er, låt då se hvad ur kan göra lör storverk, ul bar ständigt visäl en särdeles god lust all spela herrar i staten, att sutta lagar äfven tör poliuken, aut salta er öfver den offontliga memugen, alt behandla hela folket som edra får, nåval! ni skall tå ert fria spelrum, gå pål Au säga detta, att råda ull detta, att i en tidmag oltevtligen advocera derför, det är att vilja satta allt på spetsen och liksom att ropa ull preteständet: uu, gu akt! en garde! på lif och dod! Det är monsieur Emi!o de Girardin som ropar det. Men man tänke sig den mojligbeten, att förbållandena i Frankrike en vacker dag nodgade kejsaren sjelt att göra, om an blott häftten al des-a ord ull sma? Det vore då mähanda skäl tor II. H. i Kom att utbristå med vår gamle vän major Stjernsvärd, att run ar den yttersta tiden kommen! VI kuude visserligen namna namnen på några svenska hogre prestman, hvilka val icke skulle taga sig så synnerligt nar en sådan avis, i fall de vore 1 Pius den nivudes stad och stalle, men det är också en skilnad i vilkor; påtvestolen ar redan lör länge sedan ett rankigt ung, det svenska presterskapet, der ar ståndakugare, (men ursakta, atv vi åter fiska i biskop Fahlerantz specialitet). Rabmettet ITatazzai har i Turin blifvit ersatt genom en helt uy minister under Farini, Cavours gamle kamrat och van. Vi böra hoppas, att Cavours gamla ande också i och med detsamma kommer igen i de italienska allärerna. Det var på tiden, aw den förtrollning bröts, under hvilken en trämmande herrskare redan alltför lange hällit den italienska politiken insofd. Det är på tiden, att skamfläcken från Å-promonte blifver tvagen bort srån konungen heder-mannens eljest så blanka sköld. Ratazzis fall ar den törsta upprättel-en åt Garibaldi, (fullständig upprättelse skall måhända endast hafden gifva honom) och det är annu en, att Cialdini, den store fosterlandsvännens och frihetshjeltens småsinnte vedersakare, icke har funnit sig i stånd att, efter konungens måhända något malitiösa uppmaning, bilda ett kabinett al det s. k. genveralpartiets män. De I skall numera icke gro giås på vägen mellan Turin och Pisa, och den nya italienska regeringen skall icke, som den förra, behotva draga rock-kragen öfver öronen vid glädjeoch vivatropen för fäderneslandets ädlaste son. Den sjuke mannen vid Bosforen är dömd att aldrig blifva till fullkomlig helsa återställd. Den ena gången är det tvinsot, som undergrätver hans krafter, en annan gång är det dålig mage, denna gång är det någonting omedelbart under turbanen, hvaråt läkarne med en mycket mystisk min runka på hufvudet. Vi minnas alla hurn-om denna nya sultan vid sin tronbestigning helsades med Europas bifall och hurusom det äfven i icke-osliciella tidningar skrefs vidt och bredt