Göteborgsposten – 17 december 1862, sida 1

— Fly hofvet! ljöd hastigt en gäll röst, likt ett klagande och aflägset cko. Den unga flickan studsade. stum af förvåning och förfäran; det föreföll henne likna Moucherons röst. Vakad således den hemlige vännen öfver henne? — och om har vakade med risk att förtörna konungen, lopp han då en så stor fara? IIon erinrade sig mlle de Fiefvilles tvetydiga ord och uppfattade nu den ironiska betydelsen af la petite bandes smicker. Konungen å sin sida hade vändt hufvudet om med en orolig och hotande min. Men då han icke såg någon i salen, och icke kunde tänka sig en så stor djerfhet som att spionera på honom, tänkte han att han irrat sig och närmade sig ånyo Clotilda. — Min lilla vän, återtog han, låt mig hjelpa er att glömma er sorg och edra religionsgrublerier; må det sorgliga förflutna försvinna som en mörk dröm och lemna plats för den lysande framtiden. — Välj hellre onåd och landsflykt! ljöd ånyo samma gnisslande röst. Frans I:ste lät en min af vrede undslippa sig. — Foi de ge gentilhomme! utropade han; jag skulle gerna vilja veta hvem som sätter mitt kungliga ord i tvifvelsmål; men tro icke denna infernaliska röst, min lilla vän: eburu jag ej slösar med min gunst, så hafva mina löften aldrig svikits, och jag glömmer aldrig dem jag håller af. Under tiden hade han tagit en fackla i handen och förde den långsamt rundt omkring kaminen. — Här i slottet råder trolleri och svartkonst, min flicka,