Göteborgsposten – 12 december 1862, sida 1

M:lle de Fiefville nalkades henne, och behagfullt böjande sin täcka gestalt lade hon fingret på läpparne: — Tyst, sade han med sitt vackraste småleende, läka. ren har förbjudit er att tala. — Men hvar är jag, frågade Clotilda allt mera för: vånad. — I slottet Montchenu, utom all fara och midt blant edra bästa vänner. Den unga flickan betraktade la petite bande och hel. sade dess medlemmar med ett förtjusande småleende. — Ja, jag tackar er verkligen, mina damer; ni känns mig sedan en timma; vi hafva sutit vid samma bord... — Konungens bord, afbröt Cecil. — Ja, ja, jag minns, återtog Clotilda, tryckande sir brännande hand mot pannan. Men hvad hvar var det son hände efter den bullersamma supåen ? ... — Har ni glömt grottan, detta så förtjusande ställe, som dock höll på att blitva er farligt. — Grottan? upprepade flickan, — Ja, grottan, dit ni smugit er undan från vårt sällskap, troligen för att der råka någon hemlig och kär vän. — Jag förstår verkligen icke hvad ni menar, svarade den unga hugenottskan betraktande Cecile med förvåning. — Det är sannt, sade mlle dAntraguet spetsigt, att den der hemlige vännen kom väl sent, eller rättare att vildsvinet kom allt för fort. — O, det förfärliga djuret! mumlade hon. — Ni var nära förlorad, min kära vän sade mlle dAntraguet med skärpa.