Göteborgsposten – 12 december 1862, sida 1

nad mot alla de hinder, som reste sig fram för honom i laster, prester kap och holitis! egoism. I Guds allestädes närvaro, i sin tro på det absoluta, oinskränkta, finner Parker sir ljutvaste trost, och derifrån är steget litet men betydelsefullt till fromhet. Och denna process Inom menni-kan framställer han i toljande ord, at en verkligt evangelisk anda: Det religiösa grundanlagets riktiga och tullkomliga verksamhet eger rum, när det tinnes i harmonisk förening med törnuft, samvete och kärlek. Då är det icke hat och icke truktan, utan kärlek inför Gud. Det framalstrar menniskonaturens skönaste utveckling — den gyllne aluern, litvets skönaste Eden, himmelriket. Dess gudomlighet är allmaktens, allvishetens, rättvisans, kärlekens, helighetens, Felttrohetens Gud, uti hvars slutna famn det är så skönt att byila. De fordringar det gör, äro att hälla den lag, som Han inskritvit i hjertat, att vara god, att handla rätt; atv älska menniskorna, att älska Gud. Det må begagna tormaliteter, böner, trossatser, ceremonier, prester, tempel, son-, helgeoch sastedagar, Ja, offer, om det så vill, men endast såsom medel, icke sasom ändamål; såsom sinuebilder af en känsla, ej såsom vederlag tor densamma. Dess väsende är kärlek till vud, dess form är fromhet, dess moralitet kärlek n till menniskor; dess tempel är ett rent hjerta, dess offer är ew heligt lefverne. Dess föresatta mål ar att åverförena menniskan med Gud, så au .on tänker Guds tanka, som är sanning, känner Guds känsla, som är kärlek, vill Guds vilja, som är uet evigt rätta, och sålunda att fiuna Gud iden mening, hvari han icke är längt trån en hvar af oss, svw blitver ett med honom, och salunda tager del uti den gudomliga naturen. — — Skola vi säga, att religionen är verldens stora reningsmedel, dess lugua stjerna, som aldrig nedgär? Benotver det nämnas, att hela naturen verkar till henues förmån; att hvarje stumt ung och hvarje lefvande varelse synes upprepa Guds tillsägelse: Var fullkomlig, att naturen, som är Guds yttre, befrämjar religionen, hvilken är menniskans inre; och att Gud sålunda verkar i oss? Ulednivgarne visste deta tor många århundraden tillbaka. Det har länge varit bekaut, att religionen i sut sanna skick skapar menniskans högsta valfard. Sokrates, Seneca, Plutarchus, Antoninus, Fenelon kunna säga oss detta. Och med skäl är det ätven så. Religionen härleder sig trån hvad starkast, djupast, skonast och gadomligast är; hon lägger ingen hard hand på själ och känsla; hon fördömer ingen mensklig tormaga sasom låg. Hou sätter inga andra gränser för förnuftet än sanningen; inga andra tör känslan än kärleken; inga andra tor begäret, än pligten; inga andra för själen, än fullkomligheten, — och dessa äro icke några gränser, utan blott ett bref på obegränsad frihet. — — — ln saga förtäljer, att då den uppgående solen kastade sina strålar på Memnons bildstod, uppväckte de en musikalisk klang i dennes stenbrost. feligionen gör detsamma med naturen. Från den glansande ormen ull vattenfallet, är allt valtaligt om Gud. Likasom för Johannes i Uppenbarelseboken, står en engel i solen; en seraf svätvar öfver hvarje blomma; Gud talar i hvarje litet grässtrå, som omgitver foten af en berghall. Då viger sig äfven snillet vid en högre sallhet; dess taukar lysa mera stralande, när de intattas i religionens ljus. Den gör vänskapen och kärleken oändliga. Meuniskan älskar Gud, då bon blott älskar sin van.Fortröstanstull och värmande är denna känsla af Gud i oss, i allt. Den oafrisliga tanken fyller med glädje, ej med fruktan, och den stora tanken, att menniskans mål är förherrligande till ande och kropp i allt större harmoni, gör oss stolta, men ädelt stolta. I den ofvannämnda predikosamlingen, utgifven på biskop Thomanders soranstaltande, törekommer deremot en predikan, deri religionsläraren vill hos sina åhörare framtvinga religiositet genom fruktan för alla helvetets qval, hvilka han utmålar med vild fantasi, nästan med ett slags vällust frossande i sina hårresande skildringar. I denna predikan uppträder talaren med angrepp mot vår ösaktiga tid, som han förklarar le åt helvetet. Dei är i sanning nedslående att se, huru Ordets förkunuare i vår kyrka sjelfva tvinga oss till jemtorelser, på hvilka de ingalunda kunna vinna. Men vi vilja låta läsaren sjelf döma, och intaga här, såsom en oförneklig motsats tull Parkers höga ider, framställda i ett angenämt och hänförande språk, några utdrag ur nämnda predikan, hvilkas ohygglighet täflar med misshandlingen af vårt svenska tunOS -— —