Göteborgsposten – 12 december 1862, sida 1

A U— —— andlig frigörelse och skådar ofvanifrån bristerna i de tempel som olika dogmtrogna rest ät Gud. Med bröstet vidgadt at trihetens rena luft och blicken skärpt genom en skarpsinnig iakttagelses vana, uttalar han sin egen, såsom den nu kallas, ny-rationalistiska åsigt um Guds och mensklighetens samband till hvarandra. Han predikar med värme om en renad religion, hvilken i den sannt kristlig kärleken omsattar hela det menskliga samfundet med det stora lösensspråket: , Älska Gud öfver allting och din näista såsom dig sjelf. Parker går visserligen längre än de flesta andra i det öppna uttalandet af sina åsigter och stannar ej bleknande här eller der, af fruktan för anblicken at de konseqvenser, till hvilka han kan ledas; men man foljer honom likväl med intresse och — lär, lär mycket. Enligt Parker, har kristendomen ett högt värde i den mening, att den, såsom produkten af ett den gudomliga andens långvariga arbete i menskligheten, visar den absoluta religionens väsende såsom förverkligadt uti hennes grundläggares medvetande och lif — absolut, säger han, emedan hon är mensklig i detta ords högsta bemärkelse, och emedan menniskan bör upphöra att vara menniska, om hon ej vill tillegna sig kristendomens väsentliga grunder. Ledd af den historiska kritiken, hade Parker, liksom så många andra i våra dagar efter honom, mycket förnekat, hvad man vanligen förstår med kristendom. Han ville nemligen endast tillerkänna detta namn åt religionen, sådan som Jesus sjelf uppfattat och utfört den, och han ådagalade, att Jesus, enligt de pålitligaste källor, ej uppenbarat outgrundliga läror och inrättat öfvernaturliga kyrkobruk, utan helt enkelt visat med ord och exempel vägen till religiös och moralisk fullkomlighet. Eller med andra ord, han förläktade den grandsanning, att allt ytterst hvilar på samvetet, att Gud uppenbarar sig för enhöar, som söker Honom, att menniskornas och samhällets välfärd såväl på jorden som i himlen, hvarken beror af dogmer eller ceremonier, eller underverk, eller böcker, utan af Kristus i oss, d. v. s. af ett rättskaffens hjerta, af en kärleksfull själ, af en verksam och uppoffrande vilja — kortligen, Parker törkastade den blotta dogmkristendomen och predikade i stället den praktiska kristendomen, der Åanden gör lefvande. Med denna åsigt nedfalla skrankorna mellan de olika trossamfunden, hela menskligheten blir ett brödraskap, lefvande i tron på det absoluta, på Gud, och höjande sig till honom genom en lefnad full af goda gerningar, hvilka gillas af vårt samvete, godkännas af Gud i oss. Och är det ej mov detta mål vår tid eträfvar, då den vill frigöra våra andliga förhållanden alltmera från de inskränkande, fjättrande bojor som en högmodig yitre veridslighet vill pälägga dem ? Liksom i koustverket anden tramspringer skön och hänforande ur den råa marmorn, så att vi tvingas att glömma sjelfva materien genom det andligas, idens otverlägsenhet, så skall atven en gång religionens ställning till staten antaga en annan karakter än den hittills haft. Staten och religionen ba ömsevis inkräktat på hvarandra, och harmonien har störts, men detta äro vi sysselsatta med att undanrödja — och medlet är: en lefvande religion, en praktisk kristendom. Uti oss föreliggande Afhandling om religionen utvecklar Parker med stor logisk skärpa och lärdom sin letvande tro, åt hvars predikande han egnade sitt sträfsamma lif, såväl då det gällde Kyrkan som Staten. Hans hela tillvaro var genomträngd af iden om den menskliga personligheteus fria utveckling, och han tillämpade den i sin ljungande här