Göteborgsposten – 10 december 1862, sida 1

: — Hittills gick allt detta sin obemärkta ty Assta gång, vi drömde om mr Gladstone son grekisk kunglig majestät med Homeri nåd I ett nu förändras sakens utseende. Mr Glad stone träder tillbaka i sitt finanskabinett, prin Alfred af England och Sachsen Coburg visa sig på scenen i bengalisk belysning, men på parterren blir det i samma ögonblick ett för slärligt stampande, hyssjande, oväsen och ge stikulationer. Det är å ena sidan Ryssland som upprörer himmel och jord, det är å an dra sidan Frankrike, som ropar ,å la porte l Det är atv bli dör dervid. Rätteligen sett, hvem är prins Alfred, hvad är han? En ännu helt ung prins, litet matros, litet kadett, litet son af sota mor, ett konungaämne utan tviivol, men ett ganska beskedligt, ofarligt, hoppfullt, icke att skrämma någon dödlig med. Men nej! prins Alfred, notabene som Greklands konung, det är det turkiska rikets undergång och upplösning, det är det engelska inflytandets oåterkalleliga ofvertag i orienten, det är Medelhafvet en britisk sjö. Ryssland älskar Turkiet, Frankrike älskar Medelbafvet, man är verksam och jaloux om sina ömma föremål; vag dig tillvara, prins Alfred, och rör icke en annans brud! Hvem skulle ha trott det om den gamle lord Palmerston, att han verkligen lyckats underhand spela sina kort så rasande fint i Grekland? Att han varit nära, att på en gång lura tvenne så sluga motståndare och rivaler? Till den grad är han då ännu den ofvade intrigoren och klipska undergöraren å Ja Bosco! Lord Palmerston, ni har icke procist all vår möjliga aktning, men ni har vår odelade beundran; denna Greklands plötsliga entusiasm tor den lille engelska prinsen är ett sannskyldigt mästerstycke af er talang. Men knepet har blifvit upptäckt. Icke för tidigt. Och så — stort ministerråd i Compiegne och noter fram och tillbaka mellan Paris och Petersburg, och kurirer ventre a terre och chifferdepescher pr telegraf och panisk skräck på börsen och det ena ryktet värre än det andra! Om det nu skall bli krig mel. an Frankrike och England? Det vore kanske icke omöjligt, men det torde dock alltsammans sluta med ett protokoll och ett väl sunnet arrangement. Man skulle en stund se ut som man vore onda på hvarandra, derefter skall man — bli god igen. Det är nu för tiden det vanliga. Det är civilisationen, som detta åstadkommer. Vi hatva nyss sett ett slående exempel härpå i detta Hessen Kassel, hvarom vi sednast bade nöjet underhålla oss med våra läsare. Man erinrar sig, att tvenne märkvärdiga personligheter bhtvit ditskickade för att bringa kurfursten till förnutt, en österrikisk fältmarskalk och en prenssisk fältjägare. Allt var spändt ull det yttersta, luntorna voro tända, det räknades redan ett — två — och... Då, just i det kriviska ögonblicket, har ale blifvit ställdt ullrätta igen och på ett öfverraskande sätt. Kurfursten har gifvit efter och vänskapen har återvändt. Det är, till vår stora förvåning, icke fältmarskalken, utan verkligen fältjägaren, som verkat detta lyckiga resultat. Men Preussen har också hotat ned intet mindre än den kurfurstliga tosingens närmaste efterträdare, den fruktansvärde prins Fredrik at Hessen i Köpenhamn, och dennes sravitetiske hr fader, den gamle landtgrefven sammastädes. Det hjelpte. Ingen tycker om att bli erinrad om sin efterträdare. Hvad prins Fredrik sjelf, den ifrägavaranle trontöljaren i Hessen, beträffar, börjar han verkligen blifva mogen för en sjelfständig ställning och en annan verksamhet, än att i sitt