Göteborgsposten – 10 december 1862, sida 1

hade dessutom den fördelen att egga och drifva det anfallna djuret till raseri. Så snart damerna blifvit försedda med tillräckligt antal kastvapen kunde de icke längre styra sin otålighet, utan rusade tvärt öfver gården till balkongerna som lågo midt emot den der konungen var. De djerfvaste och beslutsammaste gingo i spetsen. Förvirrad af allt detta buller ville Clotilda gå ut ur grottan och söka sig en aanan tillflykt, men gården korsades härs och tvärs af kommande och gående. Dessa voro jagtbetjenter som dels framledde hundkoppel och dels framburo facklor, och dessutom voro ju alla utgångar genom hvilka hon kunde hoppas komma ut tillstängda. Hon hade ännu icke beslutat hvilket parti hon skulle taga, när hon med förvåning såg folket uppställa en ljusramp som gick tvärsöfver hela gården, och bakom denna ramp rangerade sig jagtdrängarne, af hvilka några voro beväpnade med jagtspjut och andra höllo doggar och vindthundar i koppel. Dessa strategiska förberedelser hade blifvit vidtagna för att koncentrera jagten på den stora gården, på det att åskådarne från fönstren skulle med ögonen kunna följa de upprörande omvexlingarne. Men för Clotilda, som var okunnig om orsaken till alla dessa åtgärder, hade denna tafla, sedd vid fackeloch ljusskenet, som med sin rödaktiga belysning aftecknade figurerna och lät dem frambringa vidunderliga skoggor, något fantastiskt och oroväckande. Från det ställe der hon dolt sig såg hon grefve de