Göteborgsposten – 10 december 1862, sida 1

rit underminerade af mörksens andar, att dess minor varit syllda med krastigaste spräng krut, att meningen varit att i ett visst hög tidligt ogonblick förmedelst en elektrisk trå entända dessa krutfjerdingar alla på en gån och spränga i lutten den kejserliga tribune och de omkringliggande husen, vräka or hvartannat kejsartron, palatser, hela qvarter slunga med blixtens hastighet i förintelsen gap furstar, ministrar, hof, garde, polis, tusen tals åskådare och om intet ondt drömmande fredliga husinnevånare, otaliga offer för er enda hatad person! Sålunda berättas det, ocl ulläggom, att det af de flesta blitver trodt, — åtminstone någorlunda. . Vi höra för vär del till de vantrogna och vi skola ha svårt att af, vare sig engel ska eller andra korrespondenser, låta oss beveka att antaga ett dylikt diaboliskt anslag för möjligt i vår tid, men om ån allt detta är en pur dikt, ett stycke roman i Edgar Poes stil, har den dock sin sens moral, som icke bör förbises. Den tjenar nemligen till att påminna oss om att äfven kejsar Napoleon är en menniska och underkastad menskliga oden. Vi behötva på intet vis antaga något så excentriskt, som det ifrågavarande dådet, vi kunna låta betydligt pruta med oss, och dock få till rest ett litet alldeles tillräckligt mordförsök i vanligare genre. Antagom då äfven ett mordförsök, som lyckas! Allvså, kejsar Napoleon är, vi supponera det, omgifven af törsåt, och en vacker dag drabbas han deraf på ett afgörande sätt, — det låter alltid tänka sig, och vi ledas till att tänka oss det just uu af de många rykten, som senast varit satta i omlopp, — hvad skall då vidare inträffa? Det vore här for kannstöparen ett rikt tält ull gissningar och hypoteser; vi ämna icke försöka oss i detta yrke, men ett må här vara tillåtet, nemligen att med ett enda finger peka på alla menskliga tings osäkerhet och på tälängligheten al att blindt tro på det för ögonblicket bestående. Hvad är respektbjudande, starkt, väldigt, storartadt, kolossalt, monumentalt, om icko det franska kejsardömet, och hvilken politisk makt i hela verlden finnes, som till den grad griper in i tidens alla förhållanden och uppenbarar sitt inflytande i både det minsta och det största, som kejsar Napoleon den Tredjes tysta tanke? och dock! — en enda val måvad kula kan i en sekund göra ända derpå. Ingen boulevard behofver derföre aw springa i luften, ingen oskyldig omkomma, icke ens en polisbetjent skrämmas, det fordras dertill inga stora apparater, endast en liten fickpistol. Ett pang, knappast hörbart för den närmast kringstående, och allt år slut. Ingen vill bestrida, att hända kan det, kalla det eljest hur osannolikt ni behagar! och det kan hända i morgon; det är just om detta vi hafva fått en färsk påminnelse. Men dertör skoia ej heller folken sätta alla sina kort på ett enda menniskolif och icke bygga sin tramtid på en om än aldrig så mäktig individs osäkra tillvaro, men to på sig sjelfva, som Arnliot Gellina, och göra sin garning med egna händer. I Frankrike har man på sin tid mycket hånlett åt italienarnes bekänta ,farå da se, men detta är dock odisputabelt, att blott den nationalitet har utsigten ull att stå för alltid, som först och främst mäktar stå upprätt lör sig sjelt; den som lucat sig till en annans skuldra, den faller lätt med stödet. Och detta var sens-moralen i frågan, kort och godt. Historien om Prins-Eugåne-boulevarden har förofrigt redan trängta temligen mycket tillbaka för en annan sak af vigt: den grekiska rågan i dess aldra nyaste stadium.