Göteborgsposten – 10 december 1862, sida 1

Montchenu närma sig den balkong mot hvilken Frans I:ste stödde sig med en karbin i handen, och hon hörde honom tydligt säga till konungen: — Sire, allt är klart. Man väntar blott, på Ers majestäts befallningar. Och konungen svarade straxt. — Låt drifva upp det. Frans I:ste var verkligenl otålig att se hvad mine den vid skogarnes mörker och enslighet vande gästen skulle antage framför den dubbla hajen af jägare som väntade honom på gården, och huru han skulle finna sig vid skenet af facklorna som flammade från alla håll. Montchenu blåste då i ett jagtborn, hvilket var den signal som jagmästaren afvaktade. Sedan detta skett skyndade han att sälla sig till konungen som bevarat honom en plats på sin balkong. Då signalen ljöd blef gården, som hvimlade af förnäma berrar, pager, jagtbetjening och drängar huller om buller, inom ett ögonblick öde. Hvad skulie då hända? Clotilda kunde ej göra sig reda derför. Allt som tilldrog sig under hennes ögon var henne en ogenomtränglig hemlighet. Men hon skulle snart få ordet till denna gåta. Ett doft och uthålligt grymtande It höra sig, och ett vildsvin af ofantlig storlek rusade in på gården. Vid åsynen af detta fruktansvärda odjur, mot hvilket ntet skyddade henne, studsade Clotilda förfärad tillbaka till nre väggen af grottan. Jägarne och damerna af la petite bande, deremot, hel