Göteborgsposten – 9 december 1862, sida 1

gens tankspridda och dystra utscende afsvalnat. Bägarne blefvo ånyo fyllda, och glada skämt korsade sig ånyo härs och tvärs. I detta ögonblick inträdde borgherren, som kom för att njuta af den präktiga verkan hans improviserade orkan haft. Medan han gick från den ena till den andre, och med lätsad blygsamhet emottog mängdens loford, gaf konungen honom ett tecken med handen att nalkas, hvilket han skyndsamt åtlydde. — Hör, min kära Montchenu, sade Frans med låg röst, dragande honom med sig in i en stor fönsterfördjupning, jag tror, foi de gentilhomme, att du är en riktig trollkarl. — Jag skattar mig alltför lycklig sire, om jag lyckats i att förströ er ett ögonblick, svarade slottsfogden ödmjukt bugande sig. — Jag skulle komplimentera dig om din konst inskränkte sig till att låta regna namnam efter deserten, återtog konungen; men att innan sup6en är slut liksom genom en trollkonst låta den unga, charmanta flickan försvinna, som du tyckes hafva visat blott för att blända mig, det din demon, skall jag aldrig förlåta dig. Ett listigt leende spelade öfver mr de Montehenus läppar. Hans planer tycktes lyckas öfver förväntan. — Fordom, svarade han, blidkade man gudarnes vrede med menniskooffer; det samma skall jeg nu gora, sire, för att försona mitt ofrivilliga fel och finna nåd för edra ögon. Vår rädda turturdufva, som ännu är något vild, bar blifvit skrämd af den glans som omgifver er, och hon har rymt sin väg. Men redan i morgon skall jag återföra flyktingen,